Aftonbladet – 12 januari 1865, sida 3

efter den nye medlemmen på Prestsäter. Det är ondt för fader att mista sin son4, sade den hexlika gamla och såg bort åt den äldre likgiltige mannen; ja, det är det!4 och hon utandades ett tungt andedrag. tJa, han är så mycket hans far, som Friberg derborta är mint, svarade den yngre mannen vårdslöst till Andreas. Det kan en tro, gamle far! Denne, som sist talade, var en ganska ung man, sällan med uppmärksamhet för något annat än sig sjelf. Hans vackra ansigte med dess regelbundna drag och glödande ögon, äfvensom hans ställning, gån och röst påminde starkt om Gunerus. Dock icke i allt, ty ehuru äfven denne, liksom Gunerus Friberg, saknade den hela stammen i öfrigt utmärkande röfvaranstrykninoen, saknade hans skönhet äfven allt tee ken till ädelhet, som deremot i hög grad fanns hos Gunerus. Den gamla oldmodren svarade mycket vredgadt på hans vårdslösa bestridande af hennes uppgift om det sonliga bandet. Han åter svarade med ett bekymmerslöst skratt och ett förklarande, att han fann sig fredlig för tillfället och ej ville bli retad, utsträckt som han låg på bänken med en blå lomflaska bredvid sig. Den yngre qvinnan med barnet gjorde ett par försök att medla mellan de stridande, under det den äldre karlen, hennes så kallade man, hela tiden läg försänkt i en ostörd likgiltighet för allt hvad som tilldrog sig omkring honom. Så sjung visan ut då, gamla morl? — sade den yngre mannen till sist — ?så — sjung! — Hur var det? Var den vackra pojkea derborta, min far — nej!? (Forts. följer:)