Aftonbladet – 12 januari 1865, sida 3

CJa, men det måtte vara en dum lön, som är frivillig, och en sådan borde aldrig existera.4 sDet har väl varit fråga om att ta bort offren, men vi gamle ha alltid gifvit vår tolfskilling, och så ha våra förfäder gjort; vi ä ej sämre än de. Vet herrn,jag minns när vi hade grantabröd endast vid jul; omsider fingo de sådant äfven vid påsk och pingst. Vära förfäder skulle förfäras, om de fingo se nutidens kräslighet — men de voro redlige som guld och hänsofvo med friden i hjertat att hafva gjort hvar man rätt, äfven hvad offren beträftar. sKan jag då ingen skjuts få?4 Jo, så snart folket kommer hem från körkan. Under sådana omständigheter beslöt jag att göra en visit i kyrkan ifråga, som var belägen i närheten af goastgifvaregården. Inkommen i kyrkan genom en sidodörr, tog jag plats på ett mindre bemärkt ställe. Presten, som talade om den välsignelse gifmildheten medförer och tydligen alluderade på den blifvande offringen, afslutade snart sin predikan med de orden: tMåtte ymnigheten flöda i edra hjertan och rikligen belönas af alla gäåfvors gifvare, hvilken vare när oss under nu ingångna julhelgd, såsom han med våra fäder varit hafver! Amen.4 Nu begyntes en annan akt. Under det presten läste de vanliga kyrkobönerna efter predikan, hade åhörarne helt annat att göra än att bedja för öfverheten eller för sjuka, eller tacka Gud för helsan o. d. De hade fullt upp att göra med sina plånböcker och portemonnaier. Der tappar en en slant, der kryper en annan mellan benen på gubbarna och söker förgäfves efter en tolfskilling; der lägger en af rocken, för att kunna riktigt undersöka sina fickor. Såå, hviskas halfhögt, glömde jag mina pengar hemmat. — Du får låna mig två 12-skillingar och två halfann-styfrar. Nej, jag har inga att låna bortt. — An du Jöns? — SHär har du en riksdaler. — Vexla du den, Sven! — Nej Gu kan jag ej. — Baskade fä! m. m., m. m. En förträfflig andakt! tänkte jag och slog upp ögonen och fick då se, att verksamheten var ej mindre i och utom det heliga altaret, inom hvars skrankor ingen lekman plägar 1å träda med sina oheliga fötter. Der putsas och dukas och tillagas för offeruppbörden; altardisken öppnas på flera håll, samt ett, tu, tre står den andlige mannen på skådeplatsen och klockaren, som också hade försett sin bänk med hvita servietter, uppstämmer i Keller p-moll: Hvar Kristtrogen fröjde sig etc. och dermed var signalen given till uppbrott. Den vördnadsvärde prosten stod der framme kanske med lyckliga känslor, men mig föreföll han som en delinqvent på afrättsplatsen. Emellertid framträda nu tvenne offrande; det var kyrkans kyrkovärdar, som offrade en riksdaler hvardera; naturligtvis för exemplets skull. De öfriga gåfvo sig ro tills dessa hade väl utfört sitt värf och intagit en positiv ställning på hvar sin sida om altaret och med uppbördsfat i sina händer för kyrkans och fattigkassans räkning. Nu var allt färdigt och tåget satte sig i rörelse i riktig gåsmarsch; tripp, trapp, truppelitrapp ljödo de odresserades marschtakt, som utgjorde ett värdigt ackompagnement till den Herranom behageliga sängen, som under tiden utfördes af klockaren med bästa min i verlden, för att inbilla vår Herre, att andakten icke på minsta vis led något afbräck. Manspersonalen är nu i full gång med att afbörda sig sin skuld:; hvar och en tänker: Jag får heller taga mig till skada, än att förskaffa mig ett grått öga af de der kyrkoherrarne; med presten går det väl an, ty han tiger då, hvad han än tänker; men klockaren, han är oförskämd nog att vara ovettig ibland folk, om han ej får så mycket han vill eller, som han ut trycker sig: efter åldrig plägsed och helgad praxis. Men icke förthy framskrider nu en gammal odalgubbe, som visar, ati det går an att bryta helgad praxis, i det han gifver presten en trea, men klockaren endast en 12-skilling, wed anledning a! någon misshällighet emellan gubben och klockaren.) Alven presten undgick icke ovänskapens och skamlighetens proba vid detta tilliälle. Der kommer en ung iandt brukare, som han kallar sig, hvars krea tur, som inträngt i prostens åkergärde, blitvit upptagne af rättaren på prestgården. Den häraf förtretade mannen skall nu häm nas, aflemnande en kopparslant till presten visande i andra handen en sedel, som har gifver åt klockaren. Ännu flera församlings boer ådagalade vid detta tillfälle, på sam ma sätt, prof på sina låga tänkesätt. Unde karlarnes offervandring hade qvinnsperso nalen varit overksam; men efter en mellan stunds — trippelitrapp — tystnad bryte: denna löst med väl bättre fart än män nerna. Hvar och en aflemnar sin skärf mec mycken :andäktighet; och om gåfvorna e äro så stora, så äro de likväl mälmenta De frynttliga gummorna och de täcka 1ö serna nga så vackert, när de aflemna gir högtidsgälva ; allt går så sedigt och ordent ligt, så att presten tyckes riktigt njuta bim melsk lyrcksalighet, medan han ser på sit penninghög, den han redan uppskattar til 200 riksdaler, deraf 25, om icke 50 riksda ler i kopparmynt, hvilket han säkert önska de förvandladt i klingande silfvermynt Men aj! der tappar en gumma sina slan tar; hom böjer sg ned för att upphemtt dem. I farten faller hennes efterkommande xY Så hertättade skintchonden sedan