Aftonbladet – 9 januari 1865, sida 2

1 en byggnad, som utgjorde ett slags pot för utrustande af soldater. Genom a bbesen, hvilken tjenstgjorde som tolk, tillågades jag af ofticem om jag ville taga irfning. Jag svarade nej, tilläggande attlre ligt amerikanska lagen, sådan den blifvit lv ekanigjord i Norge, kunde man icke tvinga s) ig såsom nykommen emigrant att bli solat i Amerika. n Officern lät mig derpå veta, att det icke ar fråga om lag nu och att jag skulle bli yIdat antingen jag ville eller ej, blott med en skilnad, att jag icke finge värfnings-1 engarne — 300 dollars — om jag icke lät odvilligt enrollera mig. Trots min protest lef jag straxt derpå alsänd med ett jernbanq ig, som slutligen på fjerde dagen aflemade mig i en liten stad, hvarifrån jag ilt illskap med andra rekryter fick marschera 11 ett litet läger, som låg omkring !a mil rån staden. Med undantag af ett gevär, om man stack mig i handen, fortfor jag tt begagna min vanliga drägt. Lägret, hvarest äfven fanus ett hospital, mgafs af en obetydlig vall, inom hvilken todo poster på flera ställen. Det var alltså inga utsigt att slippa undan utan att riskera fvet. Tillfället och slappheten i den amerikan. ka krigstukten hjelpte mig emellertid sna-1 are och lättare än jag hade hoppats. Medan jag nemligen på aftonen följande! lagen vandrade sysslolös omkring, märkte ag att vakterna vid ljudet af klockan, som log 7, utan att vänta på aflösning, i alll öns ro aflägsnade sig. Innan jag kom att änka derpå, rusade en person förbi mig, opande: Kom med!? och så satte vi båda iaf och funno snart skydd i den närbeägna skogen. Ingendera utaf 0ss kunde ner än nägra ord engelska, men dock tillräckligt för att jag fick veta att han var fransman och att han kunde förstå att jag var norrman. Fransmannen var troligen värfvad och egde lyckligtvis något penningar, som jag deremot alldeles saknade. Han tycktes ha blifvit rörd genom mitt bedröfvade utseende och beslutat att förskaffa mig friheten på samma gång som sig sjelf. Han var en rask och bestämd person och vidtog sina åtgärder till flykt med omtanka och försigtighet. Sedan han befriat sig från sin soldatdrägt, togo vi vägen till den närbelägna lilla staden, der jag dagen förut stannat med jernbantåget. Han försåg sig der med en ny drägt och rakade bort sitt tjocka svarta skägg. För att icke bli igenkända, gingo vi till fots till nästa station och återvände på jernväg till Chikago. Der skildes jag från den käcke fransmannen, sedan jag förgäfves tillbjudit honom att återbetala den för mig utlagda passagerareafgiften 10 dollars. Jag vägade icke genast ätervända till mitt gamla logis, utan låg derför om natten på banstationen i en utbyggnad för passageraregods. Följande morgon tillfrågades jag på gatan, om jag icke var norrman, hvilket jag bejakade; men uppskrämd af den förra daliga behandlingen af en landsman, ville jag icke riktigt rycka fram med berättelsen om mina sedniste äfventyr. Jag blef dock snart öfvertygad om att min nye landsman menade väl med mig. Han tog mig hem till sig, tills han dagen derpå fortskaffade mig till Quebec och betalade dertill 6—7 dollars af frakten, hvartill mina i Chikago återbekomna 10 dollars voro otillräckliga. Vid ankomsten till Quebec skaffade mig norska konsuln anställning ombord på ett nytt, präktigt encelskt fortyg, som skulle segla hem. Men mina olyckor voro ännu icke slut. Knappt hade lotsen lemnat oss, förrän v fingo en storm, som slutade med att v strandade och i storbåten måste rädda os på en som det syntes obebodd ö, I varifråi vi först följande morgon bergades af er ångbåt, som förde oss tillbaka till Quebec. Jag kom derpå ombord å skeppet Harmonien. kapten Nielsen från Drammen, följde mec honom till London och fortsatte, efter 1! dagars vistande der, hemresan med skeppe I Fremad, kapten Thoren Petersen från Man dal, och kom sålunda lyckligt och väl till TI baka till fäderneslandet. Framkommen til Bergen på väg till hemorten, har jag an sett riktigt att meddela denna berättelse Iför att gifva landsmän tillfälle att dera hemta den varning, som måste ligga der uti. Obekant med tillståndet i Amerika fö löfrigt, kan jag blott omtala mina cgna hän I delser såsom ett exempel på att de ameri kanska förhållandena för ögonblicket knap I past erbjuda utvandraren tillräcklig säker Ihet för ätnjutandet af den personliga frihet som den skrifna lagen villigt tillförsäkra honom, och såsom en skam måste nämnas att norrmän hjelpa till att bedraga sina ti) Amerika ankomna landsmän. j Nils Martin Hansen.