Aftonbladet – 9 januari 1865, sida 2

Soldatpressningen i Amerika. Följande berättelse, som en norrman Nils Martin Hansen från Sturtnes i Balsfjordens socken personligen lemnat till BergensPosten, är under förutsättning af dess trovärdighet, icke utan betydelse för utvandrare äfven från andra länder. Berättelsen lyder sålunda: Såsom ett exempel på hvad som kan hända en utvandrare under närvarande krigstillstånd, tillåter jag mig att meddela en berättelse om hvad som vederfarits mig under mitt korta vistande i Förenta Staterna. Jag afreste i förlidne Maj månad med fregattskeppet Norge, kapten Jetmundsen, befraktadt att transportera emigranter från Tromsö till Amerika. Uppehållna, isynnerhet på sednare hälften af vägen, af stormiga vestliga vindar, kommo vi icke till Quebec förrän i slutet af Juli månad. Kaptenens och manskapets förhållande mot oss var utmärkt, och då vi voro nog lyckliga att icke ha någon sjuk ombord, beträdde vi Amerikas jord med samma förtröstan, som redan i hemmet slagit rot i våra tankar. Från Quebec gick färden vidare, dels på ångbåt, dels på jernväg, och redan den 2 Augusti nådde vi vår slutliga bestämmelse, Chikago. Mitt arbete inbringade mig under de första fjorton dagarne 10 dollars, och jag började redan finna mig någorlunda hemmastadd i de ovanliga förhållandena, då jag plötsligt uppväcktes ur min dröm alt fritt och under skydd af amerikansk lag kunna söka mitt uppehälle efter bästa förstånd. Det hände sig nemligen, att jag på et! spisqvarter eller Bordinghouse, som det kallas, tilltalades af en landsman vid namn Ebbesen. Han sporde mig om mina för. hållanden, som jag förklarade honom, hvarpö han, efter att ha antecknat mitt namn, lem. nade mig, sägande att han nu gick bort för att värfva mig. Jag, som var alldeles obe kant med ställningar och förhållanden, upp: tog hans yttrande såsom ett skämt och sat! derför qvar i allt lugn; men jag fick snar erfara, att det var allt utom skämt, ty om kring en qvarts timma sednare återkom han, ledsagad af två beväpnade soldater. Man sade mig då att jag måste följa mec till officern, som skulle anteckna mig såson soldat. Min protest mot denna olagliga be handling gagnade till intet, och jag måst begifva mig åstad; men då jag naturligtvi icke visade någon synnerlig villighet att åt lyda den obehagliga uppmaningen, så ble jag med gevärsstötar påmint om att mot stånd var onyttigt. Under skrik och tjut af värdinnan — er enka, dansk till börden — gick jag sålede