Aftonbladet – 8 januari 1865, sida 3

?Ja, det faller stor skuld på mig, kentänka, som är en stackare! Men det är rätt: det är som det skall vara, när en fattig stackare fått en rik bustru.? Åh ja, det kan väl vara, som en tar det till. Men det är då ime sådant folk. som sturkas öfver sin rikedom, om det inte vore annat, som de ville komma åt att rätta å.? Menar du att det någonsin kan bli rät tadt på?? ?Mängen har gått på den vägen och hit tat hem igen.? Nej, Erik! Inte om en inte har något annat alt strätva efter. Jag vet inte sjelf hur det bar till att vi skulle komma ikop. Jag hade haft en annan tanke en gång, men den flög då sin kos, som väl så godt var det. Så tänkte jav att vi skulle dras med bvarandra bättre, när gossen kom till. Men nu kön hon ju inte lida hvarken mig eller honom.? Han hade drogit på sig ett par skinnfodrade bälgvontar och satt nu och synude dem på det nogaste, Husbond! . menar I inte, att hon all: från förstone lidit er mer, än I henne?? Ah, jag vet inte det, heller! Somlig tids har jag hidit henne godt. Hon är hvorken ett otäckelsestycke eller en rabbkuja, som ränner i gärdarne. Men hon är så svårt driftig och om sig. Och så var det väl det at! jag så litet visste till mia när vi kom ihop tran början! Jag kunde vara vid pass en nitton är, då när vi möttes på en midsommarsvaka en gåvg; jag skrälade och sjöng tolklikt den tigen och skötte fiol till dansen med, om det gällde, och hon hörde gernut å. Så blef vi de siste och etierste utt gå em i qvällningen; och så blef det så sagdt. Ja! nu är det gjordt, och gjordtsom gjordt är.?