Aftonbladet – 8 januari 1865, sida 3

högljudt en beskyddare, en herre. Vidare återstår enheten. Denna enketslystnad är det moderna Frankrikes äldsta lystnad. Till en början befrämjad al konungarnes despotism, var den revolutione s föregångare, men först revolutionen hade den att tacka för sin defiaitiva seger, och märkvärdigt nog utträdde den ur revolutionen endast för att qvätva den. I sjelfva verket är ingenting naturligare, ty ingenting är så stridande mot friheten som denna mekaniska, likformiga, centralistiska enhet, sådan, med ett ord sagdt, det 18:de århundradets största andar drömde sig den, dessa systemälskande andar, som ej begripa att lifvet, som är tusen gånger mera originellt och rikare än det vackraste system, som den menskliga inbillningskraften förmår skapa, icke kan underkasta sig någon utan att förfalla. Friheten, li!vet utesluta icke hvarken enheten eller ordningen; men denna ordning och denna euhet härllyta ur och utgöra kronan på, men icke uppholtvet och källan till lifvet och friheten, hvaremot ingeuting lefvande skall uppstå ur ett system, på förhand uttänkt af menniskoförståndet, och den i förväg stad 2ade ordningen skall aldrig kunna leda till någonting annat än slafveri. Detta har den ranska revolutionen på ett segrande sätt bevisat oss. Midt under frihetens stora påuytvödelsefest är 1759 kände Frankrike gig vara ett och ville vara ett; denna starka nationalvilja erkändes och sawutes i verket genom konstituerande församlingens dekreier. Under den minnesvärda natten den 4 Aug., då man ett ögonblick trodde sig för allud vara af med alla orättvisor, som gjorde ätskilnad mellan handlinzarne och menniskorna, med alla bommar, som hämmade och förlamade fribeten ej allenust i Frank-. rike, utan i hela Europa, som ansåg sig ryckas eller icke kunde underlåta att ryc kas med genom Frankrikes exempel, den natten offrade representanterna för alla de länder, af hvilka Frankrike var sammansatt, med ett högsinnt, enigt utbrott at entusiasm alla privilegier, alla bruk och olika rättigheter, som skiljde provinserna från provinserna, samt proklamerade ett enigt och odelbart Frankrike. — Friheten tycktes skapa enheten. — Man hyste en så stark tro på frihetens alldeles nya makt, att man ej fruktade dana en stark enhet, glömmande att ett svalg låg mellan den organiska föreningen och den mekaniska enheten, och att lika mycket som den förra är ett nödvändigt komplement till friheten, lika mycket har den sednare varit och skall alltid I I vara dennas absoluta negation. Nationalförsamlingen uppkastade de för-! sta grundvalarne till en stark mekanisk enhet i Frankrike. Hon åtnöjde sig icke med att göra provinsernas rättigheter jemlika och att krossa de bommar, som alstängde hvar och en från de öfriga; hon tillintetgjorde nationens urgamla, naturliga och historiska delning i provinser och intörde istället den artificiella och helt och hället mekaniska delningen i departementer, hvilkas godtyckliga begränsning icke hade något annat skäl tör sin tillkomst än det som förefanns i hufvudet på nägra statsmän, såsom Mirabeau, Monnier, Malmet, abbe Sieyes och några andra administratörer och doktrinärer med geni, hvilka ville tillskära Frankrike efter sitt system och hvilka i djupet af sina hjertan mycket mera bekymrade sig om Frank rikes yttre mekt och dess inre likformighet än om dess frihet. Dittills hade den transka nationens intellektuella och moraliska, politiska och sociala hf icke varit uteslutande koncentreradt i Paris, utan bibehöll sig ännu nästan lika spridt öfver hela landet, i de stora medelpunkter af andra ordningen, som proviushutvudstäderna bildade. Men efter dessas systematiska tillintetgörelse har det ötvergifvit landet, och, strömmande i sin helbet ull Paris, den förnämsta och enda hufvudstaden, utrustade det denua med den vidunderliga öfverrakt, som nu utgör Frankrikes olycka och ävnu i dag är den törnämsta orsaken till dess slafveri, och så länge denna öfverdrifna makt finnes till, är det tillräckligt att bli herre öfver Paris för alt underkufva helu Frankrike. Det var första steget, det första alvörande steget till denna fruktansvärda politiska centralisation. som ej allenast gör friheten omöjlig i Fraukrike, utan till på köpet gör nämnda land till en ständig Botelse mot friheten i Europa. Den konstituerande församlingen insåg faran och sökte förminska den genon: att utrusta hvarje kommun med en nästan sbsolut autonomi och genom att påbjuda. att de nya departementerna skulle siyras af tjenstemän och generalråd, valda af folket. med verkligt oberoende i allt som rörde deras inre förvaltning. Erfarenheten visade, alt detta ej var nog . Man skapar icke elter behaz och, så ull sägandes, på ett mekaniskt sätt provincialautonomier, hvilka ej kunna vara verkliga och lefvande, så framt de ej blifvit organiskt danade af historien och grunda sig på folkens olika karakterer. minnen, seder och bruk ej mindre än på leras lokala intressen och behof. Det är omöjligt att improvisera allt detta med ett benndrag , huru vältalig och fosterländsk pennan än må vara. Lifvet låter ej framvinga sig godtyckligt. De nya departemenerna blefvo derlöre utan lif, de voro ganka klokt uttänkta automater, men utan egen relseförmåga, mycket beqväma maskiner ör den byråkratiska centralisationen, mn ust derigenom ur stånd alt mot denna bevara Frankrikes frihet. Girondisterna, det är denna benämning nan behagat gifva frihelepartiet inom namuoc bs LJNOT ?Ja, det faller stor skuld på mig, kenänka, som är en stackare! Men det är rätt :