Aftonbladet – 8 januari 1865, sida 3

vingo uppåt skogen. De gingo länge tysta begge, ty sådant folk tala ej i otid. å sade Erik till slut, när de voro framme vid målet och tiden var inne: En bonde har det allt styft ändå i alla fal; äfven om han sitter som rik hemmansbrukare, så tär han slita han. fom drängen.? Ja, den rike sliter inte allud mins? — sade Herlog. Ar det inte ett, så är det väl ett annat som sliter en.? Öch med detsamma föll ett murket träd, tungt och med mycket brak, till marken. Derpå fortsatte de arbetet och tego igen, tills de togo upp dagolsmaten, satte sig å en stubbe oeh började äta. Eu må pu undra hvad den gossungen Friberg skall komma utt bli för en kaurl i sin dar?, sade plötsligt Erik. Till arbets karl duger han då visst aldrig. Nej, det bär väl till?, svarade husbonden. Men ben skall ändå vara stark, säger somt folk, invände Erik. Ja, det bär vältill!? svarade husbonden. Erik sutt en stund och såg ned på sna fötter i snön, sedun yttrade han: Men inte är han sturk till att ta tag med sitt stygga sinne, visst iute andra hjelpte honom.? Ja, matmodren hemma hder bouom godt. bättre än andra göra; och det år väl hon kan lida nögon.? ?Åb, husbond! I talar I, som I har humöret till.? Ja, jug borde väl sist tala så, jag. Det är ocktå gslet allt hvad jeg gör.? 7Jag har få immerfort tävkt på ett och annat7?, sude Erik, nästan rädd tör att höra på sig sig själ i det ämnet, bhvurom hun ville tala, ?Du ser :å väl huru det står till, du !? Ja, jeg gör det!