Aftonbladet – 8 januari 1865, sida 3

Bref från en demokrat. Brässel i Dec. Staten, sådan den befinnes konstituerad ända från Napoleon I:s tillträde till makten till våra dagar, har ingen organisk, nationel princip till grundval; den är ett faktum, ett faktum, hvars tillvaro i brist på positiv orsak stöder sig på starka negativa skäl såsom fruktan, trötthet, scepticism hos borgerskapet, den i våra dagar förherrskande klassen, samt dess fullkomliga oförmåga att föra den revolutionära principens utveckling till målet. I de goda ögonblick, då den franska staten humaniserar sig och spelar frihet, skryter den med att ha utgätt från 1789 års grundsatser, hvilkvs emanciperande verk den förebär sig fortsätta. Det är en förfärlig lögn eller åtminstone en mycket stark illussion. Hvad finns det väl för gemensarchet mellan det inskränkta, tormuliska, auktoritetsundergitna, despotiska sinne, som lifvar honom, och denna mäktiga frihetsfläkt, som 1789 så djupt upprörde och eldade det franska folket, hvad sä ger jag väl, alla Europas na ioner? Slån upp provinsbetänkandena med besvärsoch önskningsmål, som ingäåfvos från alla provinser, alla kommuner i Frankrike under dessa evigt oförgätliga val, som föregingo den stora revolutionen; läsen alla de tal, som höllos i den första nationalförsamlingen; och I skolen deri ana en kärlek till friheten, en tro på friheten, hvaraf I i dag förgäfves skolen söka det ringaste spår i det tämda, poliskujonerade, officiella, borgerliga Frankrike. Då var friheten det heligaste och högsta, ett allsmäktigt och magiskt ord i stånd att uppröra och omforma verlden — och man fruktade ej på den tiden hvarken denna uppröring eller denna omformning — man fruktade endast orörligheten och lugnet i slatveriet; då dyrkades friheten till och med mera än jemlikheten. Men revolutionsprincipens logik var obeveklig, ennas tour borde komma, ty utan jemlikhet ingen verklig frihet; och det blef nationallkonventets mission och ära aut ha förstått och påbjudit den. Jemlikhet! förfärliga ord. som för att ej vara ett tomt ljud, måste till sina grundvalar åter:öra ej allenast hela den politiska, utan äfven hela den sociala verlden i Europa. Det är den yttersta dom, der evligt evangelii profetia de yttersta skola bli de främsta; ett ord lika förfärligt för bourgeoisien som för aristokratien; ty som borgarne icke vilja veta af någon verklig frihet annat än för sig sjelfva, d. v. s. för dem, som ega något, med uteslutande af de otaliga millioner, som arbeta utan att ega någonting, måste de genom en naturlig konseqvens afsky och frukta jemlikheten, lika väl som de öfriga privilegierade kasterna göra det. Det är väl sannt att bergspartiet, hvilket i nationalkonventet representerade den rena revolutionstanken, att alla dessa berömda jemlikhetsifrare, som ville ha frihet i jemlikheten, sjelfva hade utgått från den borgerliga klassen. Men deras tankar och deras handlingar voro ihärdigt riktade mot det tredje ständets exklusivism, och detta stånd hämnades genom attstörta dem den 9 thermider. Från den stunden föll den för en tid besegrade revolutionen ur det sålunda bestraffade konventets i direktorie orena händer, som lemnade den redan tjettrad vid den första konsulns och den första kejsarens despotism. Friheten hade wan glömt, jemlikheten förtalade och förbannade man. Hvad återstod vål då för Frankrike af hela denna revolutionära storm? — Trötthet, den efter lugn och säkerhet örstande bourgeoisiens skräck; viljande i fred njuta af sina privilegier och den för så zodt pris köpta nationallyckan, begärde hon