Aftonbladet – 8 januari 1865, sida 2

eller mot den ackusatoriska rättegångsrdningen. Men lagen förutsätter äfven, tt den tilltalade kan behöfva hjelp i rätteängen, stadgar säledes icke att 7?den tilltaade skall utan auvokat utföra sitt försvar.? Väl är pröfningen, huruvida ett sådant beof är för handen, förbehållen domaren, nen vi förstå icke huru domaren någonsin kall kunna motivera ett afslag för en dyik begäran, i synnerhet numera efter latiudsystemets införande, dervid äfven förnildrande omständigheter skola tagasi beraktande vid straffets bestämmande. Beinnar man nu, huru motbjudande det må ste vara för ett ädelt sinne — och ett sålant kan ju äfven förutsättas hos brottsingen — att sjelf nödgas framhålla hvad som talar till hans fördel, och då det menskiga lifvet i allmänhet är så beskaffadt, att andra kunna se våra både fel och förtjensten i sannare dager än vi sjelfva, så bör också aldrig en domare neka någon tilltalad att få begagna biträde till sitt försvar. Endast vid afgitvande af faktiska upplysningar, som anklagaren önskar afford:a den tilltalade, är detsom denne bör svara 7sjelf? i den inskränkta betydelse, hvari hr B. tasit ordet. Om behofvet af offentliga advokater hafva vi redan yttrat vår mening. Hvad åter angår påståendet, att öfver hela riket skulle råda fullkomlig brist på dugliga advokater, så torde väl detta tarfva någon jemkning. Ehuruväl lagstiftningen i detta ämne är så bristtällig, att hvem som helst, han må hafva visat sig oduglig på hvilken annan offentlig eller enskild bana som helst, tillåtes att uppträda som advokat, hvarigenom mången gång den enklaste och rättvisaste sak borttrasslas, torde man likväl såväl i hufvudstaden som i landets öfriga delar kunna angifva ätskilliga aktningsvärda namn bland dem, som egnat sig ät advokatyrket; åtminstone förefaller hr B:s yttrande något djerfi i ett land, som så nylicen haft en Sven Lorens Teorell. Måhända skulle ännu flera egna sig åt advokatyrket, så framt domstolarnes ordförande iakttoge någon större urskilning i sitt sätt att bemöta dem, som uppträda såsom ombud, i hvilket afseende humanitetens fordringar lemna åtskilligt öfrigt att önska. Hvad särskildt angår brottmål, så är det en sanning, att advokater i dylika ganska sällan uppträda; men skälet ligger till icke obetydlig del i den förutnämnde inskränkta uppfattningen af 15 kap 1 rätterångsbalken. Så snart nemligen i ett brottmål den tilltalades advokat vill yttra sig, afbrytes han vanligen af rättens ordförande med tillropet: I brottmål svare den sjelf, som anklagad är?, hvilka ord, sålunda använda, å sätt vi ofvan visat, innebära en uppenar lagvrängning. Då hr B. i nästa punkt är något vidlyftig samt han längre ned återkommer till samma ämne, förbigå vi nu nämnda punkt samt vilja endast fästa oss vid hr B:s deri framsrällda påstående, att domaren skulle vara bunden vid de legala bevisningsteorier, som, i strid med de ackusatoriska principerna, finnas antagna i 1734 års lag. Vi gifva hr B. rätt derutinnan, att legalt bevisningsteorier strida mot den ackusatoriska rättegångsordningen äfvensom att 1734 års lag binder domaren vid legala bevisningsteorier. Den erkänner såsom laga bevisning endast eget erkännande och två sammanstämmande vittnens berättelser. Visserligen lemnar den icke utan allt afseende indicier eller så kallad circumstantiel bevisning, men fäster dervid endast den vigt, att den tilltalade, på grund af sådan bevisning, kan dömas till värjemålsed; hvilket dock icke får ske der suken går å lif. Det heter nemligen i 17 kap. 30 rättegångsbalken: Der uppenbart och på sannolika skäl grundadt rykte eller andra bindande omständigheter och liknelser äro mot den, som tilltales; må ock domaren värjemålsed ålägga Går saken å lif, då bör ej till värjemålsed dömas?. I en sak, som går å litvet, skulle således enligt leg ingen kunna fällas, som icke antingen erkänner brottet eller också begått det under åsyn af två vittven. Det förundrar oss emellertid att hr B., som visat sig vara så kunnig i praxis, icke känner, att n:an sedan lång tid tillI baka icke blott i alla gröfre brottmål, — derunder inbegripna de som gå å lif — utan till och med i tjufnadsbrott, på grund af circumstantiel bevisning, dömt den tillItalade icke till värjemålsed, utan saker. Här har således den svenske domaren emanciperat sig från den i lagen påbjudna bevisningsteorien; och härom är i sjelfva verket lingenting att säga, ty i detta fall har eman cipationen från lag haft förnuftet för sig och förnuftet är ju den högsta lagen. Det betänkliga ligger egentligen deri, att. den circumstantiella bevisningen tillämpas af I domstolar, som bestå af ett fåtal ledamöter, I då, enligt vårt förmenande, tillämpningen af detta slag af bevisning rätteligen borde tillkomma jury. Nu läta vi ater hr B. få ordet: Gerna I medgilves önskligheten deraf, att allmänna läåklagaren vore i besittning af juridisk bildning, men om så vore förhållandet, skulle I väl, i strid med hvad artikelförfattaren synes antaga, deraf ingalunda uppkomma nägon fördel för den tilltalade, utan måste det i sådant fall, då, som nämnda är, skickliga advokater ej äro att tillgå, blifva ännu angelägnare att domaren har fria händer vid ransakningens ledande. Domaren åliger nemligen att sanningen utleta och etta inneiattar, såsom det ock städse blifvit tillämpadt, ej allenast att söka befordra RER EEE EEE AE SES — häktet för det tygstycket på marknan sist