Aftonbladet – 6 januari 1865, sida 3

större och nästan lika riktiga summor. Der. emot har hon väl aktat sig att oit hänförs trävaror, ehuru en författare, som väl torde kunna täfla med Allehanda i auktoritet. nemligen professor Arrhenius, äfven be. handlar skogshushållningen i sitt klassiska verk Handbok i svenska jordbruket. Beklaglig.vis finnes det många jordbrukare, hvilka idka skogsskötseln som en binäring i ordets sämre bemärkelse. Men oaktadt all sin vördnad för skogarne anvisar Allehanda kunskapen om deras vård icke ens samma plats som åt bränvinsbränningen. Genom denna och andra småutvägar i afseende på värdeberäkningen kommer Alle handa ull det för henne värdefulla resultat, att år 1843 importen uppgick till 6.357,.720 rdr och exporten till endast 923.440 rdr, att år 1853 den förra uppgick till 7,954,760 och den sednare till 2,.349,40C rdr samt år 1863 den förra till 22,542,70C rdr och den sednare till 12,616,500 rdr, så att importen skulle öfverstiga exporten medq resp. 5,428.250 rdr, 3,605,360 rdr och å 1863 med 9,908.200 rdr. Exporten skulle således sistnämnde år vara mera än 12 gåncer större än 1843 och nära 6 gånger större än 1853; medan importen endast är 4 gånger större än 1843 och 3 gänger större än 1853. Om det föröfrigt just icke är hedrande tör åkerbruket, så är det glädjande för landet att våra inhemska f briker eller husslöjden förbrukat för 3!a millioner rdr ut!ändsk ell utom den inhemska produkten, och för nära 2,850.000 rdr hudar och skinn. Lägges nu dertill den exceptionella importen af fattigmansfödan amerikanskt och annat fläsk af ända till 2!a millioner rdr, få vi ett belopp af nära 9 millioner. De återstående 900,000 rdr, hvarmed importen 1863 öfversteg exporten, borde rätteligen icke skrifvas landtbruket till last, då i tabellen mer än 1,100,000 rdr äro uppförda för arrak. konjak, romm och sprit. Deremot har exporten blifvit, såsom vi tro, otillbörligen nedsatt med nära 2,000.000, enär priset för 1e utförda 9,847.300 kubikfoten hafre blifvit beräknadt till 1 rdr, ehuru det af kommerskollegium upptagna börspriset i Stockholm är !s högre. Öm vi äfven för det lågt upptagna rågpriset afdraga 1!e million, iterstör dock nära 1!2 million rdr exporten ill favör. Slutligen må erinras, såsom ett kändt och bevisadt faktum, att ehuru införseln af adugårdsprodukter betydligen stigit, så följer icke deraf att den inhemska produktionen varit stationär eller gått tillbaka, utan endast att befolkningens välmåga och bealningsförmåga stigit i ännu högre grad. Med allt detta instämma vi gerna i Allehandas klagomål öfver ladugärdsskötselns jemförelsevis låga ståndpunkt. Men vi tro ilven att den väg, som man på sednare tider beträdt för att upphjelpa denna gren af hushållningen, varit den enda rätta och att den lemnat bättre resultater än förut det öfverdrifna skyddet. Allraminst kunna vi underskrifva Allehandas förkast lsedom öfver hafre-exporten och det af två skäl. Det första är det, att trots Allehandas och hennes praktiska vänners försäkringar, alla vetenskapligt bildade landtmän eller de s. k. ideologerna äro fullkomligt ense med de verkligen praktiska yrkesidkarne deruti, att hafreodlingen mattar jorden mindre än odlingen af andra sädesslag, isynnerhet som hafrehalmen utgör ett vida bittre foder än itminstone råghalm. Prof. Arrhenius anför i sin förut omtalade handbok, att då till en medelskörd af råg erfordras 635 14 ladugårdsgödsel, erfordras för en dylik skörd af hafre endast 520 I8 af samma ämne. Hos oss, der bristen på gödande ämnen är allmän, förtjenar denna konsideration stor uppmärksamhet. Det andra skälet är att hafren alltid fioner säker afsättning till jemnare priser än andra sädesslag, hvilka hafva att uthärda en mycket svårare konkurrens med andra spanmålsproducerande länders varor. Om man behagar genomögna berät:.elserna från spanmäålsmarknaden i London skall man vanligen finna att hafren står der högre i pris i förhållande till andra spanmälssleg än hos oss. Ett tredje dermed sammanhängande skäl är att denna handel nu kommit i ordnad gång och att kanalerna äro öppnade, hvilket icke är utan ell vigt, dä det alltid kostar både arbete och penningar att öppna nya. Man har visserligen med fog sagt, alt man kan med hoafre utpina äfven den sämsta jord, men detta är ett halfsekelgammalt klagomål, som sålunda icke har sin grund i hafreexporten, helst hafre från sådan jord icke torde finna många köpare på den utländska marknaden. Att föreskrifva landtmannen huru han bör inrätta sin hushållning, är dessutom en vansklig sak och förutsätter att man också skaffar honom dertill nödiga kapitaler. Nog vore det oändligt mycket bättre om hafreskörden uppfodrades vid gården och i stället ladugårdsprodukter säsom lefvande kreatur, smör, kött och ost utfördes, men då måste brukaren äfven hafva flera och bättre kreatur, större och ändamålsenligare inrättade ladugårdar med särskilda anstalter för ostoch smörberedning, i denna konst inöfrade personer, kännedom om afnämarnes smak och vanor, tillräcklig penningstyrka eller kredit för att kunna ytterligare sex månader uppskjuta med sina produkters afyttrande och framför allt aflärsvänner, som ottoge och betalade hvad han hade att eflåta och besörjde transporten till och förgäljningen i främmande land. Allt detta fordrar mycken tid, omsorg och i främsta rummet penningar och kan således ej skapas genom en troll:ormel.