Aftonbladet – 5 januari 1865, sida 3

öfversättningen och förut visat sig ej sky att offra sin person, då det gäller att vinna laglig bestamning i stället för oberättigadt godtycke. 3) Statskyrkan, fom bör emellanåt skramla med himmelrikets nycklar för att hålla folket i respekt. 4) Folket, som vid sådana tillfällen alltid sett våra små andliga tuppfjät vinna i spänstighet och utsträckning. 5) Det allmänna rättsmedvetandet, som önskar teologiska nidskriivares nåpst, men tillika vet, aut enligt svensk lag skall en falsk angifvare stånda samma ansvar, som annars drabbat den anklagade, och är högt intresseradt af att genom laghigt utsleg finna ådömdt hvem som här är den verklige nidskrifvaren. Såsom mellankommande part i rättegången få vi emellertid presentera doktor Mårten Luther som i eget författareskap begått samma brott som hr Ekdahl i öfversättning, nemligen förklarat en annan afaposteln och evangelisten Johannis bibliska böcker tör oäkta: sjelfvaste Johannis uppenbarelse, trots hotelserna i dess sista strof: ?Om någor iager något ifrå denna boks profeties ord, hans del skall Gud borttaga utu lifsens bok.? Om denna Joh. uppenbarelse yttrar Luther: ?Jag kan ej ause denna bok hvarken kör apostolisk eller profetisk. Först och främst emedan apostlarne icke umgås med syner, utan proivtera med klara och torra ord, såsom Pe rus, Paulus, Kristus i evangeliet äfven göra; ty det tillhör det apostoliska embetet att tala klart om Kristus och hans verk. Jag kan alls icke spåra, att denna bok är ställd af den hel. ande. Min ande kan icke skicka sig i den boken, och det är mig orsak nog, att jeg icke högt aktar len, att Kristus deri hvarken läres eller kånnes.4 Jakobs epistel kallade Luther för en rätt osmaklig epistel och förklarade honom ur rent inre grunder ingalunda vara en apostels verk, ja bestrider till och med dess egenskap ai en rättskaftens helig bokt. Författaren vore en ?god from man?, som fattat några språk af apostlarnes lärjungar och kastat dem på papperet, men varit saken för svag.4 Den söndrar skriften och strider dermed mot Paulus och all skrift, att den vill med lagtvång uträtta hvad apostlarne göra med eggelse till kärlek; derför vill jag ej ha honom i min bibel. Jude TNA vore blott ett uppkok på Petri o. 8. v. vilken skada att den i egen tanke genomlutherske Väktaren ej lefde den tiden för att få afsätta Luther och dundra mot hans sofvande Ssamvete och heder?, hvilken ville vara prest och ändock ?efter godtycke? temtigen fritt handskades med bibeln, synnerligen ?delar? deraf, och måhända gjort det än mer, om han ej varit af omständigheterna tvungen att så högt som möjligt framhålla bibelauktoritetens banr som nödvärn mot den katolska kyrkoauktoriteten. Att Luther, detta oaktadt, var så pass fri i bibelkritiken, visar hans stora öiverlägsenhet ötver nutidens ortodoxi, som utan fara för den då verldsherrskande katolska kyrkans allmakt likväl nedsjunkit till den mest rabbiniska bokstafsträldom. Eirikssons skrift synes ha gått Väktaren ljupt till sinnes, att döma af de upprepade sättareropen. Redan för mer än tre månader sedan utlofvades en granskning deraf, hvilken hittills torkat in. Särskildt varnades menige man och de obefästade i sanvingen för läsning af denna bok. Och vill man läsa den, heter det, ?må det då ke under allvarligt betänkande och flitigt bedjande af den sjett2 bönen.? Som icke ens detta tycks haft åsyftad verkan, vill nu Väktaren med ens krossa Eiriksson med ett ntyg af prof. Melin i Lund, hvilken skulle en under tryck varande bibelöfversättning vid Joh. 21 kap. gjort följande utfall: ?De å (1!) lärde, som i våra dagar förneka Johannes-evangeliets äkthet, tala blott så mot sitt bältre vetande; ty så läitrogen är tock ingen, eller så inskrävkt till förstånlet, att han ju icke måste inom sig sj: If er känna det vara ibland allt omöjligt det mest omöjliga, att någon annan än aposteln Johanues kunnat skrifva det fjerde evangeliet.? Af aktning för hr Melin måste man, tills: aktiska bevis framlagts, bestrida, att han, och det i en bibelöfversättning, kunnat framkasta så grofva beskyllningar mot olika änkande. Vi häuvisa t. ex. till Ignellssi-: sta, med döden för ögonen skrifna, arbete eh fråga, om någon, som der läser sid. 58 ich följande, kan antaga, att detta skrifvits mot bättre vetande eller vittnar om lättrosenhet och inmskränkthet. Sådan: accepte rus emellertid med salvelse af Väktaren, som är så frikostig mot andra med beskyllningar om nidskrifter. Lika aktningsvärdt är örsoket att förmå sina anhöngare att ej äsa eller med oförutfattade meningar sjelfva indersöka Eirikssons bok, men deremot rekommendera för dem till blindt antagande ett förfluget ord af en svensa professor, som förmenas sätta sig till sjelivald donare öfver hela den teologiska kritiken. På detta sätt blir man betästad i sanninsen? inom Väktarens läger. Med sådant teoretiskt grummel sammanskrilves förträffligt praktisk godtycklighet. På den ena spalten yrkas Ekdahls atsätting för bristande renlärighet; på den anira prisas Guizots nya bok, ehuru han prisgifver mycket of det ortodoxa systenet, tillvägagår liberalt, är berörd af tidens re Lp a oa SA