Aftonbladet – 5 januari 1865, sida 3

dra gossarne från öfre gården, alla i full helgdagsskrud, med hvita kragar och svarta hattar. En vackrare väg än den mellan Prestsäter och Qvarnbacken kunde heller ingen, som gick ut en högtidlig julotta i en högtidlig sinnesstämning, ha önskat sig. Först är visst vägen ödslig och obruten och sjelfva vinterfäglarne vilja icke gerna tram bland morasen, icke ens ripan. Men är du väl upp ör åsarne och litet längre till, så ser du derborta den höga bergsstupan och vidare den breda fjellsträcka, som börjar utmed ett par små gränssjöar till Bahuslän, öfre och nedre Kornsjön, och till sist tränger in i Enningdalen och Id på norska sidan. Der vid bergsstupan, tätt under väggen, låg Qvarnbacken; och derbredvid störtade sig Prestsäters-strömmen med ett sådant dån utför fjellkanten, att det hvimlade för ögopen på dem, som ej voro dessmera vana dervid. Stugan var liten, med en enda kammare, fom hade eit enda fönster, afdeladt i åtta qvartersstora rutor. Uppe på taket växte småbuskar om sommaren, till och med vallmo och kingeliblom, sade Erik, vänd till ett par utsocknesbor, som förenat sig med honon på vägen, för att kunna säga att de en gång hade gått den vägen. Folket tortsatte att gå uppåt, i frisk fjellluft, genom snö, kärr, moras och skog, en verklig skog, der det var möda att komma fram för tråd. De stannade än på den ena höga bergsäsen än på en annan, för att tala om de olika kyrkor som man här vid dager kunde se, somliga tillhörande pastoraiet, andra tillhörande granngällen, ja, en eåg man i klart väder, sxom läg ända in i Bobuslän och hette Neversiad. Men den var så långt borta att de fl sta påstodo att han, som sett den, visst sett i Bsyne. Men det är i sllt fäll under. hvad vår kyrka nu allt börjar eyns bra öändå?, sade en,som på fint vis ville erinra de andra, att de gingo så i tal och ordvexling om ntsig