Aftonbladet – 5 januari 1865, sida 3

Visst är, att han sjelf kunde låta bli att frågande och tvekande blicka upp till fjellet, derifrån han kommit. Det hängde dock så mörkt öfver gårdarne, från hvilka dere mot julljusen skeno så klart. Det var väl icke alldeles mörkt på fjellet heller, ty månan sken uppe på de öfre, snöklädda höjderna; men härvere var äfven det sken i ljusare, lättare och fladdrade med mildare glans på snön. Månne ej ändå fjellete makter till slut fingo ge vika? NIONDE KAPITLET. I hvart och ett fönster i de begge Prestsäters gärdarne sattes en messingsstiake med ljus 1 den julottan. Hela jorden låg som en snöhvit säng, och hela verlden var ute på de klingande slädarne, hvilka som ofiast stjelpte, dervid de åkan e bäddades ned i den mjuka snön utefter den milslånga kyrkvägen. Ett tätt och jemnt snöfall hindrade de muntra körsven nerna att noga se sig för i mörkret, särdeles som qvinfolken sutto framför dem, rågade på hvarandra i slädarne, och särdeles som intet större nöje fanns än när rägen vällade öfver bräddarne. Åtminstone syntes Abla mer än skäligt ofta få osökt tilltälle att visa sina blå ullstrumpor, dervid skrattande och gilvande sig le vandes öfver.4 Hennes körsven, sjeliva riksdagsmans ynpgste son Carl-Johan, en femtonäårig, mycket lefnadsglad ungdom, hjelpte henne lätt upp igen och sade rätt rohga saker, och ingen förtyckte det; hvarpå resan fortsattes lustigt och lyckligt, dels öfver backar och moras, dels öfver små tillfrusna kärr, dels öfver skogen, der granarne stodo snötyngda och högtidliga, postande vid vägen. Ewellertia kunde icke aliv lå åka. Erik som insåg cet och aldrig ville taga nöjet från någon annan, hade 1 god otta gått upp ull Qvarnbacken jör att följa och hjelpa gubben på den sträfeamma vandringen i den djupa snön. Och efter honom på samma väg kommo Guperus och ett par af de an