Aftonbladet – 5 januari 1865, sida 3

mälslösa. Hvar är sklljegränsen mellan det tiilåtliga och ottilåtliga I en preststeologiska författarskap? Man föranledes till denna fråga i anledning af en, som det synes, nu åter hos oss förestående kättarprocess. Som allmänheten känner, har kyrkoherden Ekdahl på svenska öfversatt ett teologiskt arbete an föende Johannis Evangelium, utkommet i öpenhamn i slutet at 1863, författadt at Magnus Eiriksson. I den teologiska verl den har länge pågått en undersökning om de tre första, så kallade synoptiska och sins emellan hufvudsakligt öfverensstämmande, evangeliernas skiljaktighet med säväl de yttre händelserna som sjelfva andan af hvad som förekommer i Johannis Evangelium. Ett så märkligt förhällande måste na:urligtvis framkalla de mest noggranna och mniltiska undersökningar om på hvilkendera si dan den ursprunogligaste och trovärdigaste uppfattningen af der höga ämnet förekom mer. Redan Luther gjorde en viss skilnad mellan nya testamentets särskilda skricter. i det han förklarede Johannis evengehum, Pauli bref (synnerligen Romarbrefvet) och Petri första epistel vara den rätta kärnan och märgen bland alla böcker?, men deremot räknade i första rummet Jakobs epistel samt äfven de synoptiska evangelierna till sådana skrifter, ?som ej ha i sig någon evangelisk art och mer hendla om gerningar?. I enlighet härmed ha vanligen de konservativare teologerna gett Johannes fö. retradet. Så t. ex. Kahnis, som i anledning deraf ock öppet lemvat Mattheeus till spillo, då han omöjligt kunnat antaga dessa begge stridiga ögonvittnen? so lika autentika. De liberalare teologerna åter anse den pälitligaste uppfattningen af Kristi och apostlarnes förhällanden finnas i de synoptiska evangelierna, hvilxa ock af alla obestridt äro de tidigast författade och antega derför, att fjerde evangeliet ej kan vara författad: af ögonvittnet aposteln Johannes. Till dessa sluter sig det af hr Ekdabl öfversatta Eirikssons arbete, som vunnit en stor spridning och ett varmt bifall här i landet. Så yttrar t. ex. Jönköpings Tidning för den December: Vi bedje få lästa uppmärksamheten på några få högs! värdefulla och lärorika arbeten. Eiriks sons ... utgör en i allo märkvärdig bok, utmärkt för omutligt sanningssökande, snörrätt logik, enkel och objektiv stil och omfattande historiska och bibliognostiska insigter. Att denna bok, oaktadt den temligen decideradt antistatskyrkliga position författaren innehar, dock för det sanningsäl skande bemödandet och den djupt rehigiöss uppfattningen af kristendomens stiftare, som allestäds i detta arbete uppenbarar sig, skali al enhvar, hvars sinne är öppet för dessa höga frågor, läsas med utomordentligt in tresse, derom äro vi förvissade.? Detta omdöme torde delas af alla bokens oväldige läsare. Tidningen Väktaren åter är afannan mening och antyder, att logligt åtal mot hr Ekdahl är eller bör vera att förvänta, så iramt han ej frivilligt nedlägger sitt prestembete. Så här lyder dess kristliga julklapp af den 22 December: SAtt den iträgavarande Eirikssonska nidskriften fått tili förläggare hr L. J. Hierta är icke öfverraskande, men desto mera förvånande ati öfversättaren är en prest inom sveuska kyrkan. Då hr Ekdsbl genom att utsätta sit namn på titelbladet helt öppet velat bekänna sin mening, så fordrade ock heder och sam: vete att han nedlade sitt prestembee... Då en prest gillat och antagit bibeln som kyrkans grundlag och på grund deraf blitvi antagen som dess tjenare, så får han icke efier godtycke antaga eller förkasta helr denna grundlag eller någon del deraf. Gö: han likväl deta, är han, såvida det ej sker med lagligt tvång, af heder och samvete förpligiad utt lemna sin tjevst i kyrkan.? tt det skulle vara så förskräckligt förvånundeX, att en prest öfversätter en kritiskt-teologisk bok, under det Ignell blot några stevkast ifrån honom under länga åratal opåtaldt fått utgilva egna vida mer ?förnekande? skrifter, funna vi ej finna; deremot instämma vi på det vurmaste med Väktaren om önskligheten af ett lagligt åtal mot hr Ekdahl, på det att en gåug må bl utredt hvilka litterära rättigheter och skyl digheter en svensk prest eger. De intressänta processerna i Strengnäs och Göteborg mot hrr Hallin och Ljungberg gingo något vid sidan af denna sak och bletvo tyvärr ofullgångna eller nästan qvätda i födseln. Att den oförbätterlige Ekdahl skulle nedlägga sin pre-tkappa inlör Väktarens fötter är för öfrigt ingenting att räkna på. Tväriom säges han bära hufvudet högre än någonsin. äst således att tänka på lagliga åtgärder. Härom tro vi alla slags vederbörande vara ense och det af följande skäl. 1) Väktaren, som finner sju års arbete för Rachel ändtligen bära frukt i en kättares snärjande. 2) Hr Ekdahl, som måhända just för detta ändamål satt ut sitt namn på