Aftonbladet – 5 januari 1865, sida 3

Om verkan af beröm. (Ur Bulwers ?Caxtoniana). Ingen kan neka, ett djur i allmänhet — och menniskor isynnerhet -— äro fallna för beröm. En lika gifven och allmänt erkänd sats är det, att begäret efter bifall är en rot till dessa handlingar, som samhällena, för hvilka de anses utgöra en välsignelse eller en prydnad, hafva gifvit namn af dygd och sökt framkalla genom löftet om rykte och ära. Och likväl finnes det i den allmänna sammanlefnaden intet medel till välde öfver våra medmenniskors tillgifvenhet eller uppförande, hvarpå vi äro så njugga som på det, hvilket är det angenämaste och verkssmmaste af dem alla. Vi äro vida mera benägna att taga vår tillflykt till dess motsats, och medan vi gnida på beröm, slösa vi med tadel. För min egen del tror jag att ett berömmande ord värmer hjertat till tacksamhet mot den, som bestär det, och omärkligen sporrar honom, som erhåller det, till att sträfva efter det som är berömvärdt, och likasom vära smärre fel lätt nog kunna rättas genom att framkalla dygder till deras motvigt och utrotande, så är det äfven i det hela taget på en gång klokast och angenämast att för stora utilltällen spara hvarje större utgift af tadel, och att för den all. männa handeln och vandeln menniskor emellan bära på sig: berömmets smämynt. Förebråelser alstra fruktan, berömmet deremot tramkallar kärlek; och icke blott att menniskohjertat i allmänhet lättare styres med kärlek än fruktan, utan fruktan leder äfven mindre ofta till rättandet af fel och till sträfvan efter det goda, än till ett listigt fördöljande af de törra och till butter lik,