Aftonbladet – 4 januari 1865, sida 3

lade sjelf med svärfadern om dennes förslag att söka ett nytt lif bortom husknutarne, men ännu var han för svag att ens ett stenkast lemna stugväggarne. Ofta sade Margreta i Prestsäter att detta var den lyckligaste tiden af hennes lif med Herlog. Erik skötte driftigt och säkert hus bondens iätt; far var nöjd med ställen? i huset mer än han på länge varit; och då ingen fordrade något karlatag af Herlog sjelf, så såg denne blidt på huru Margreta lät göromålen dansa undan händerna. Dagar kommo och dagar gingo oeh den nyupptagn2 medlemmen af Prestsätersfolket började allt mera och mera bli husvan, särdeles derborta i Öfre Prestsäter. I nedra gården var han ej så ofta sedd. Matmodren der hade sagt till att hon ej ville det, emedan han alldeles förstörde ar betsron för dem, då han kom. tminstone blef då Abla, en ung, otymplig, storätande, storhufvad jänta, med tofvigt hår och öfverfull barm, alltid mer fjantig och vimmelkantig än vanligt. Rätt hemmastadd blef dock Gunerus Friberg aldrig bland dem, som här gingo omkring honom. Han var dem så helt olika, syntes alla, och det gick länge om innan de mindre upplysta af grannlagets folk hörde upp att anse och äfven kalla honom en af den ondes afföda. Att detta hetsade hans hetlefrade blod var ej svårt att ae. Hvart ögonkast var som ett knifhugg till dem, som yttrade sig så. Men i ord och åthälvor förhöll han sig namera stilla. Han hade en fast vilja och ibland syntes det nästan, fom om han på afstånd hade ett fast mål, som han kikade efter. Den, som bäst förstod sig på att vinna honom, som det syntes, var riksdagsman sjelf. Det kom sig deraf latt han för en sådan man, som riksdags