Aftonbladet – 4 januari 1865, sida 3

den unga hustrun gick bort till fönstret, lade armarne på fönsterkarmen och såg ut i natten. Det kom för henne en psalmvers af Spegel, som hon alltid tyckt så mycket om, sedan den tiden då hon gick till ?Alters? första gången. Hon ville nästan försöka den; men så kom det för henne en så underlig tanke; det var ju fom om hon var i beråd att sjunga själaro för någon. Hon blef nästan qväfd af en sjuk inbillning. Hon visste icke om hon tordes gå bort och lägga sig i sängen. Det var som om hon fruktade att någonting händt honom derborta. Kallsvetten bröt ut; men hon hade en stark vilja, gick tvärt öfver golfvet, utan att nästan röra vid det, drog undan sparlakanet och så fick hon lugn igen. Mannen sof tungt; månan föll rätt på ansigtet på honom och han såg ut som ett mildt barn, nästan så ung som han var på midsommarsvakan. Nej, han må inte bort5, tänkte hon och lade sig; det må gå hur det vill. Men hålla ihop skall vi göra, så länge Gud vill. SJETTE KAPITLET. Efter den natten då Gunerus Friberg gjort sitt inträde och då Prestsätersfolket talat längt mer än brukligt var om sådant som rörde dem sjelfva, efter den natten blåste det. en lättare vind mellan gårdarne. Herlog lades väl redan andra dagen på sjuksängen; men den ihärdiga hustrun fick derunder tillfälle att med nyväckt mod vidare utlägga de ord, hvarmed hon redan den natten sökt väcka all den svaga andeliga kraft, som ännu fanns qvar inom honom. Han tycktes rörd deraf; han erkände att hon länge nödgats draga ett tungt kors, såsom hon ej gjort förr, och uppstod för mången dag en bättre menniska. Han fa