Aftonbladet – 31 december 1864, sida 3

på furstars heder, mensklighetens dygd, det rättas seger öfver list och våld. Men tröstlös är ej denna sorg likväl, ty hoppet än står qvar, att samma makt, som våra öden styrt, ock hjelpa skall vår vän och broder i hans bittra nöd. Ohämnadt kan ett sådant dåd ej bli: än stänker Abels gjutna blod mot skyn och Cainsmärket rig plånas ut å mördarns panna: evigt står det der! å skall ock Tyskland bära Danmarks mord. en trolös blodskuld, på sin panna tryckt, tills hämdens timma en gång långsamt slår. Af hvad som skett vi dock må varning ta, och under freden rusta oss till strid, så att om stormen bryter löst en gång och kommer Östan eller Sunnan från, hvar ovän må beredda finna oss att värna hus och hem på fädrens vis och falla eller segra med det mod, som prydde Nordens män i fordna dar. Om blott som bröder vi då enigt stå med rygg mot rygg, ett skönt fostbrödralag, skall ovän märka, att den tappres stål än biter godt, och segren blilva vår! Du, som så ofta uti fordna tider frälsat vårt land, då undergång stod nära, ledt våra hjeltar uti hundra strider, gifvit dem seger, fädren krönt med ära, skydda o, Herre! oss i dar, som komma, värna vår frihet, låt endrägten blomma! Verket fullborda, som Du början gifvit, skingra allt mörker, bryt det ondas skaror, först då de trenne Nordens folk ha blifvit ett, som sig bör, i glädje, sorg och faror, då ock fulländad, Herre! är din vi ve! den som sedan Nordens folk vill skilja! Fånget i bojor Danmarks folk nu blöder, pinadt af bödlar, som dess länder-stycka, offradt åt döden utaf egna bröder, hvilka i veklig ro se all sin Iycka. -— Men Du, o Herre! leder än dess öden, säkert du frälsar Danmarks folk i nöden!