Aftonbladet – 31 december 1864, sida 2

STOCEHOLM den 81 Dec. Do inre frågorna i Preussen. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 21 December. De inre konflikterna, hvilka röra sig omkring militärreformen och representantkammarens budgeträtt, ha under någon tid trädt i bakgrunden för de utländska frågorna, isynnerhet den schleswig-holsteinska, men skola sannolikt snart åter få en större betydelse till följd af kamrarnes annalkande session. Att ingen förändring skett i tvedrägten mellan regeringen och landet, nämnde jag redan för någon tid sedan. Det konservaltiva partiets hopp, att det framgångsrika kriget i norden skulle åstadkomma en omkastning i den allmänna meningen till förmån för regeringen i afseende å de konstitutionella problemerna, var lånadt från utländska exempel och allieles icke tillämpligt på våra förhållanden. Huru skulle väl också den öfvervägande majoritetens i Preussen mening, att artikeln 99 i författningen, hvilken påbjuder att den årliga budgeten skall på förhand fastställas genom en lag, icke innehåller någon lucka, utan oåterkalleligen sanktionerar representantkammarens budgeträtt, kunna ha rubbats af det nordiska krigets utgång! Samma förhållande möler oss äfven i militärfrågan. Landet, som måste tillsläppa kostnaderna för den höga militärbudgeten, står fast vid att en fredsarmå af mer än 200,000 man är för betungande för Preussen, och att en tillfyllestgörande försvarskraft fullkomligt kan erhållas, derigenom att tjenstetiden för infanteriet nedsättes till 2 är. Afven denna välgrundade åsigt har förblifvit densamma. Stribåda områden vid sessionens öpp: ande. Till någon förlikning i konflikten skönjes intet spår. Mellan hr von Bismarck och en och annan af ledarne för framstegspartiet ha väl privata rådplägningar hållits; men man har icke kunnat komma öfverens, emedan de skiljaktiga åsigterna voro af principiel natur och svalget mellan det vid sina privilegier fasthängande junkerpartiet och det på sina skriftligen tillförsäkrade rättigheter sig följande borgerskapet icke så latt kan igenyllas. Den sinnesstämning, söm truppernas intåg i Berlin den 7 December framkallade, hade ingifvit nägra lättrogna konservativa den tanken, att en försoning åtminstone mellan kommunalmyndigheterna och hofvet skulle kunna anknytas dervid. Man torde nemligen minnas, att stadsfullmäktige i Berlin den 4 Juni 1863 beslöto en deputation till konungen, för att göra föreställningar mot pressordonnansen af den 1 Juni 1863. Men regeringen påstod, att stadsfullmäktige enligt kommunallagen icke utom i vissa bestämda fall egde någon rättighet att fatta beslut i ämnen, som ej direkt röra kommunen, och hon vägrade deputationen tillträde till konungen. Magistraten, som representerar kommunens exekutiva makt, hade blifvit inbjuden af stadsfullmäktige att ansluta sig till alla dessas mått och steg. Till följd af det ministeriella reskriptet af den 7 Juni 1863 beslöto emellertid stadsfullmäktige att icke vidare sända någon deputation till hofvet eller låta tillställa det någon adress hvarken vid födelsedagsfester eller vid andra tillfällen. Detta i den preussiska hufvudstadens annaler oerhörda förhållande har från den stunden fortfarit ända till denna dag, och, såsom man kan föreställa sig, ingifvit isynnerhet den konservativa minoriteten bland stadsfullmäktige mycket bekymmer. Magistraten hade äfven olägenhet häraf, och på stadsfullmäktiges uppmaning inlemnade den i slutet af sistl. Mars månad en inlaga till konungen, hvari ministerens reskript af den 7 Juni 1863 bekämpas och bevisning förebringas, att stadsfullmäktige varit berättigade att i en petition till konungen göra föreställningar mot pressordonnansen af den 1 sistl. Juni. Konungen afgaf sitt svar först den 3. December, få dagar före truppernas intåg, således sannolikt under förutsättning, att saken åter skulle nungen ställde sig i sitt svar till magistraten helt och hållet på ministerens sida och tillade, att stadsfullmäktige hade sig sjelfva att tacka för, att de genom sitt beslut af den 18 Juni 1863 berötfvat sig tillträde inför tronen. Den 7 December föreföll detl oaktadt ett till det yttre hjertligt tillmötesfårade mellan kommunalmyndigheterna och hofvet. Öfverborgmästaren Seydels annexionistiska tal till trupperna och deras befäl har öfverallt väckt det största uppseende. och sannolikt icse heller gjort något dåligt intryck inom de högre kretsarne. Till följd häraf föreslogo några konservativa medlemmar bland stadsfullmäktige på denna myndighets sammankomst den 15 December att återkalia beslutet sf den 18 Juni 1863 och att vid nyåret åter skicka en deputation till konungen med de sedvanliga lyckönskningarne. Förslaget hänsköts till en nämnd, och staden har under de sednaste dagarne befunnit sig i någon spänning i afseende på denna saks utgång. en de konservativas förslag skall svårligen bli antaget. I arfföljdsfrågan står allt på dån gamla foten. Alla underrättelser, isynnerhet Wientidningarnes, att Preussen och Österrike skulle så godt som kommit öfverens om hertigens af Augustenburg tillsättande, äro förhastade. Icke heller är det ännu fråga om någon diplomatisk konferens, hvilken förmenas skola sammanträda än i Wien och än i Berlin för att granska de särskilda anspråken, Preussen har af kända skälingen brådska med att afgöra frågan, och Constitutionnel har icke utan orsak uppmanat den europeiska åhörareläktaren till t lamod. den skall således ånyo flamma upp på nämnda komma på tal i anledning af festen. Ko