Aftonbladet – 31 december 1864, sida 2

gen, huru tjusande näktergalarne sjöngo i de snöhvita hagtornshäckarne, huru majestätiskt svanorna simmade på de klarblå insjöarne, huru konstrikt de vänsälla storkarne byggde sina bon på de trefliga halmtaken, huru balsamiskt rosorna doftade i landen, huru frodigt säden växte, ängarne blommade, samt huru herrligt solens förgyllande sken hägrade öfver det hela, Han omtalade sedan huru roligt det var att segla på det stora, vida hafvet, huru friskt vinden svällde i seglen och fartyget hoppade fram öfver de fräsande böljorna, huru gladt det skulle blifva att komma hem till Julen, huru snälla hans mor och bröder voro, huru innerligt god ?den Syvende? var, hvilken han och hela det danska folket älskade af bjerta och själ. Så hade den lille dansken legat och fantiserat en hel månad, utan att någon förändring i sjukdomen inträffat, ehuru både äkare och sköterska gjorde allt för hans tillfrisknande; ty båda älskade uppriktigt den lille lidande gossen. I afton tyckte likväl sköterskan att en kris infunnit sig. Gossen låg nemligen helt tyst och stilla med sammanknäppta händer och ett förklaradt, an-igte. Snart bröt hen likväl tystnaden och bör: jade åter att yra, men nu litet mera lugnt in vanligt. Han trodde sig vara i hemmet och försäkrade att han aldrig haft så fröjdfull julafton som i qväll. En alldeles ny verld, full af frid och harmonisk skönbet skimrade för hans tjusta blickar. Han såg ett stort tempel med många sinom tusende julljus, hvilka brunno så klart och skinande som himlens stjernor. Han hörde en oäadigt ljuf musik tona ölver hela verldsrym len, hvilken var befolkad med endast lycksaliga englar, som på sköna silfvervingar