Aftonbladet – 29 december 1864, sida 3

och mänljuset föll klart och ofördunklad på nattvandrarens ansigte. Innan denne fick tid att vika åt sidan hade han redar tilldragit sig Emelies uppmärksamhet. Hoi studsade tillbaka som om hon sett en ande syn; hennes händer grepo krampaktigt on stolen, hvarvid hon stödde sig. Plötslig uppgaf hon ett qväfdt rop, ilade bort frår fönstret och sjönk andlös ned på soffan. Den ensamme vandraren frampressade er dof, tung suck: 40, Emelie, hviskade han klagande, Du hatar mig då?... Bloti en blick, en enda, innan jag flyr härifrån för alltid... Men den unga flickan var och förblej borta. Hennes ljusa, luftiga skepnad visa. de sig icke mer emellan de höga akacierna, som skuggade fönstren. Fåfängt hopp! Min åsyn är henne då förhatlig... Främlingen aflägsnade sig löne samt, kastade ännu en sista dröjande blic å den fläck, der hen sett den unga flican försvinna. På soffan låg Emelie ännu qvar; hennes bröst häfde sig våldsamt. Då och då hör des en undertryckt snyfining bana sig väg emellan de bleka läpparna. Då hon, efter att hafva åter bemtet sig, nålkades fönstret, syntes icke någon längre der utanför... Han var borta!... cOm jag mins rätt, Ida lilla, så ver det ju i dag du ämnade fara och hemta din kusin?4 Ja, men hvarför frågar du så? Åh, af ingen särskild anledning just. Jag kom att tänka derpå, emedan jag råkade din rente bror i morse; han talade om att doktorn hyser allvarsamma farhågor för Emelie; hennes bröst lär våra illa angripet.