Aftonbladet – 29 december 1864, sida 3

knäpp och försvann skrattande genom dörren till tamburen. CVänta du baral4 hviskade Helge, som följt efter henne. Den der knäppen skall du ha igen. Jag skall minsann läsa lagen för dig när du kommer hem,..4 Så snart vagnen rullat bort med den unga frun fick Petterson af sin husbonde tillsägelse att sadla hans ridhäst. Det skedde; om några minuter framfördes det vackra djuret, som med en högljudd gnäggning, under frustande och stampande tillkännagaf sin belåtenhet att få komma ut i det fria. I dag gaf sig den unge löjtnanten likväl icke tid att skänka sin favorit en smekning; med ett hopp kastade han sig upp i sadeln och galopperade bort. Emelie hade tillbragt en sömnlös natt. Ida studsade; hennes ögon fylldes af tårar cå hon varseblef den unga flickans lidande, aftärda utseende. Blott med möda: lyckades det henne och de båda fruarne att öfvertala Emelie till att medfölja Ida för att, som hon lofvat, tillbringa en vecka i hennes hem. Efter många böner gaf hon äindtligen vika, lät kläda sig till afresan somt vacklade ned för trapporna, stödd på sin kusins arm, Hvad äro väl tidens bärjningar emot sorzens? Några månader hade här verkat mera ån långa år. Emelie var numera blott en skugga af sitt fordna jag. Vid återkomsten till Idas hem möttes de redan i förstugan af den sednvares man. Hölges annärs så glada, jovialiska anletsdrag buro prägeln af förvirring och oro. Tyst och fåordig bjelpte han de båda damerna att pelsa af sig samt beledsagade dem derpå in i salongen.