Aftonbladet – 28 december 1864, sida 3

bleknande. ?Vet hvad du säger. Det är icke sannt! .. Vid Gud! det är omöjligt.? ?Samma ord yttrade jag till Edvard.? Och han? ...? Han öfverlemnade beviset på hennes brottslighet i mina händer. Ida! det fordrades ett underverk att förklara hennes oskuld.? Beviset! Hvilket bevis? Jag säger att m håda bedragits4, afbröt Ida med en hos henne ovanlig häftighet. Gifve Gud att så vore! ... Ingen skulle önska det högre än jag och säkert äfven han. Det skulle gräma mig djupt att nödgas ringakta din kusin — din bästa vän. Men ack !? ?Du tviflar! ... Helge, kan du tvifla på hennes oskuld? Ni ären båda två bedragna af ett falskt sken. Hvad bevis kunnen ni väl ega tillräckligt att stämpla Emelie såsom brottslig 25 Hennes egen handstil, Ida, hennes eget sigill på ett bref, ett bref som alltför väl förråder dens kärleksfulla tänkesätt kom skrifvit detsamma — ett bref från Emelie till Julius Ekenstubbe. Detta är ett nedrigt bedrägeri! utropade Ida, lågande af harm. Ett uselt bedrägeri, hvem det än må vara som dertill gjort sig skyldig. Och du har i din ego detta bref? Här är det !? Knappt hade Ida kastat ögonen derpå, förrän hon utbrast: Store Gud! mina Tningar hafva då icke bedragit mig?, hvarefter hon snabbt som blixten ilade m i sitt toilettrum. Helge blickade förvånad efter henne. Om nägra minuter återkom Ida, hon höll i handen ett hopviket papper. ?Se här?, ytraue hon långsamt och all