Aftonbladet – 28 december 1864, sida 3

ft Siv 2 MÅ EE hår slev u got synnerligen ondt, om man kunde för värlva något på allmänn ngen. Så reso nera de vallachiska herdarne än i dvg, di de bränna statens skog för att skaffa sin: getier bättre bete. Jug tror det ockeå var: ett stort fel, alt staten eger så mycker t skogsmark eller odelbar jord, som till dei mesta ligger för fälot. Någon synnerlig uppsigt derötver kan naturligtvis icke vän. tas i ett land, der administrationen ännu icke kunnat åstadkomma drägliga kommu nikationer, om man undantager helt få. Men oafsedt den enskildes inkräktninga på det allmänna, kan man icke heller, utan att fördölja sanningen, förneka, att okynnet, i förening med penningsnikenhet eller, lindri gare sagdt, fattigdom, respekterar här nättopp ingenting; icke minnet af fosterländska bragder, icke grafvarnes helgd, icke konstens verk, som äro landets stolthet och ära. Vid Pirecus fanns ett monument upprest öfver den tappre Karaiskalli, som föll i frihetsI kriget; det har blifvit sönderslaget och måst ersättas med ett nytt. På Kolonus kulle finnag två marmormonumenter, nemligen öfver de förtjenta archeologerna Ottfried Miller och Charles Lenormant; mot dessa skjuter man nu till måls med hagel och kuTior, och hundratals svarta fläckar äfvenIsom de söndersplittrade kanterna vittna derom. Med ledsnad se alla upplysta Helener Joch Philhelener, att dyrbara konstlemningar försvinna eller förstöras. Tyvärr eger man ännu intet museum föratt samla och förvara de dyrbara bitarne af en krossad skönhet. Icke sällan har det ock förekommit, att lumpna turister förstört eller obehörigt tillegnat sig konstrehker som förefunnits i de nuvarande hypetralmuseerna, d. v. s. under bar himmel. På sådant sätt har en af Ce yppersta relieferna vid Niketemplet — en sandalbinderska — blifvit stympad, i det de yppersta partierna, hufvudet och ena foten, blifvit afslagna. Sedan jag hemsånde mitt förra bref, har ställningen i afseende på den allmänna sam tfärdseln varit temligen oförändradt d.v.s. säkerhetstillståndet har icke varit nöjaktigt. Athens hotellvärdar torde bäst vetv, burn få främlingar på sednaretiden hitkommit eller berest landet. För egen del bar jag icke hyst någon öfverdrifven fruktan, men icke heller kännt någon stor böjelse att blindvis äfventyra frihet eller reskassa. Itt är redan visst nog, att det mynt för myut plundrande prejeriet, mera än annorstädes, ofta och kännbart förbittrar vistelsen i detta sköna och minnesrika land. Väl hor jeg I hört flera offentliga personer påstå, att berättelserna om röfverier och plundringar äro alldeles osanna; men andra försäkra motsatsen. Jag säger eder, att icke ens Attika el!er hufvudstadens grannuskup varit trygga. Det är icke sålänge sedan några resande engelsmän och deras ciceron, Alexander från Korfu, i närheten af Pentelikon blefvo plundrade af en bekant bandit vid nama Lykos, hvilken hela sommaren inkognito bott 1 närheten af svenska ministerns egendom vid byn Kephissia. Efter den nyssnämnda händelsen utsändes soldater för att söka Lykos och hans anhang. Men deras nit itjensten var icke ölverdrifvet; ty då de kommo till den misstänkta jagtmarken, funno de skäligt att frukostera några timmar, så att Lykos bann i säkerhet. För att nu fullända den romantik, som i viss mån omgifvit denne bandit, vill jag tillägga, att hun i närheten ar Kephissia bodde hos en älskarinna, samt att han blef röjd af en liten gosse, som trodde sig hafva sett honom. Tilldenna angifvelse lade -man äfven den omständigheten, att den omnämnda damen dagligen uppköpte mera tilsmedel än som ansågs tillräckligt för henues inskränkta hushåll. Alltnog, soldater sommo på nytt uch sökte öfverallt i gården, dock utan framgång. Men slutligen föll det en al dem in att yttra: je vill afskjuta mitt gevär ned i brunnen! Nej! sade en ämma ur djupet — sk ut icke; jag skall komma upp. En gestalt i fustanell kom straxt härefter i dagen; det var Lykos sjelf. Jag såg honom på en ångbåtsresa från Pireeus till Peloponnesen, då han såsom fånge itversändes till fästningen i Nauplia; han ;mälog och blickade omkring sig stolt som en sjeltherrskare. Från trakten af Kephissia vill jag äfven införa en annan ganska egendomlig aneklot, hvars sanning jag icke betviflar i ancende till källans ursprunglighet, Då konunsen af Grekländ såsom sådan erkändes af reussen och en gesandt från Berlin i detta irende hitkommit, förde kung Georg med lenne en utflygt till Pentelikon. Vid detta illfälle infann sig bland äåskådarne äfven n bekant röfvarechef vid namn Kitzos för tt helsa på HU M:t. Om någon anser en ädan fräckhet omöjlig, bör man å andra idantaga i öfvervagande huru långt regev ingens makt är verklig eller blott nominel. En enda man går med sin bössa på axeln vart helst ban behagar, och denne är den yske bildhuggären Siegel, som länge vistats Grekland och derstädes eger flera mar rörbrott, bland annat i det beryktude Maia, hvars fattiga, men oböjliga befolkning an skaffat god arbetsförtjenst. Också äro minotterna honom mycket tillgifua. Prof. iegel är en iman med godt lynne och hans erätlelser om sina vandringar här i landet sulle blifva en intressant roman i många elar. Han tillbjöd mig att medfölja till viva i slutet af Oktober, och jag hade äfen antagit detta tillbud med tacksamhet, m icke en större reseplan då kommit till erkställighet. Mer än en och en half månad hade jag intat på att finna något lämpligt sällskap r att besöka detinre at landet, alldenstund et, öafsedt andra svårigheter, är mycket yrt alt resa ensam. Men då all min vänn var förgäfves och årstiden redan var amskriden, fattade jag mitt beslut att draga stad allena. Den första af mina längre flygter gälde, bland annat, det minnesrika leknande. ?Vet hvad du säger. Det är ke sannt! —Vid Gnd! det är amäjligt