Aftonbladet – 27 december 1864, sida 3

ämpligare forum samt råda honom att ut) kämpa sin strid med filosofiska fakultetens klart skinande luminarier. Vi förmoda likväl att läsaren för denna sång låter udda vara jemut och följaktligen benäget öfvertalar sig att tro det åtta månader passerat sedan vi sist taltes vid. Vi äro i början af Maj månad — blomstermånaden? som kongl. vetenskapsakademiens orakel så naivt uttrycker sig, ehuru Maj, tyvärr oftare kommer till oss nordbor på visit, klädd i pels och lappskor än med blommor i håren. Det kan ju komma på ett ut, blomster finnas ändå alltid, så väl i krukor som i almanackan. Det var en dag då Maj verkligen tagit på sig en kostym å la Februari; himlen var mulen och grå, luften kall; en och annan uppfriskande hagelskur utgjorde de enda rafraichissemanger blomsterdrotiningen ännu haft att bjuda på. En skarp nordvesilig storm, som kringdref moln af sand och grus — här och der blottande ett och annat hufvud samt mycket annat derjemte — hade flera dagar grasserat och tycktes icke dessmindre snarare till än aftaga. i; Klockan var inemot tu på middagen då en herre, insvept i en vid officerskappa, syn tes arbeta sig ned utför Lejonbacken, han bar rockkragen uppdragen ötver öronen samt. fasthöll med ena handen sin mössa, som förförd af några revolutionära vindspelare? från de högre regionerna tycktes visa någon obenägenhet att förblifva stationär på sin innehafvande plats. Vid hörnet der lejonen — de af brons nemligen — äro placerade, sammanstötte officern, hvilken gick nedåt, med en civilklädd herre som sträfvade uppåt. tJag ber tusen gånger om förlåtelsel..? Den gemena blåsten! ...? yttrade båda å Punison; omedelbart derpå ljöd från begges läppar utropet: ?Helge!... Edvard!...? och de tvenne bronsrepresentanterna af värt gamla hjeltelands glorvördighet blefvo virtnen till ett hjertligt famntag, hvaremot afunäsjukan på högre ort reserverade sig me