Aftonbladet – 24 december 1864, sida 3

Vid fönstret i sin kammare stod Emelie, blickande utåt gatan. Utsigten i detta rum var den minst vackra man kan tänka sig: erbjudande för ögat att hvila på, ingenting annat än höga, röda och gråfärgade plank och än högre brädstaplar, på hvilka en svärm magra kattor samt en skara både trasiga och magra barnungar klättrade upp och ned, de sednare än kifvande om en sönderbruten leksak, än afgörande genom hårluggar striden om eganderätten till en brödbit — alldeles som de fullvuxna barnen pläga, hvilka också ständigt ligga iluafven på hvarann, antingen för lekverk eller bröd... Och likväl hade fyra hela dagar förgått utan att den unga flickan lemnat detta rum, knappt detta fönster, som var det enda i hela våningen, hvarifrån man kunde se alla om ämnade sig till fruarne Helling på besök. Emelie täljde väntans sekelslånga timmar... Ingen kom... På den unga flickans bleka kinder, i den matta feberglänsande blicken lästes spåren af nattvak och tårar. Så många dagar hade aldrig förgått utan att hon träffat sin fästman. Till och med brefvet, som hon skrifvit, förmådde icke påskynda hans ankomst. Emelie hade börjat med att harmas öfver den liknöjdbet Edvard nu i sin ordning visade henne, och den unga flickans stolthet hade derigenom känt sig bittert kränkt, Slutligen hade likväl dessa dyningar från fordom vikit undan för att lemna rum åt mildare känslor af ömhet, längtan, oro... Han kom icke! minuterna växte till timmar, timmarne till dagar... Emelie satt alltjemt ensam — och sjelfförebråelsen, saknaden och ångren började höja sina aggande röster inom hennes hjerta, ropande: ?Du har sjelf så velat .. Gläd dig åt ditt verk!... Så hade Emelie fått gradvis genomila hela skalan af dessa olika själsrörelser, om hvilkas djup och våldsamhet hon hittills aldrig förmått bilda sig en föreställning. Dessa fyra dagar hade lärt Emelie inse