Aftonbladet – 24 december 1864, sida 3

slukat hans politiska betydelse, och detta ä en god sak, ty det är för oss svenskar ganska svårt att tänka oss en skald som poli tkus, vi äro icke vana dervid, vi tycka ej om det, och jag tror att vi ha rätt deruti. En skald bör väl knappast vara statsman, kan väl knappast vara det, om han fortfarande skall vara skald; såsom sådan måste han hålla sitt hjerta och sin fantasi frisk och oförderfvad: såsom statsman, lärer han, efter hvad man sart mig, åtminstone icke finna särdeles mycket bruk för någondera delen. Att en författare såväl som andra bör ha en politisk ötvertygelse, faller deremot af sig sjelf och det är också säkert att 3jörnson har en sådan; derföre behöfver han ej vara politiker, och det skulle vara bra hårdt om han i hela sitt lif skulle behöfva lica för något mindre välbetänkt yttrande i början af sin bana. Jag kan ej tro att många af mina landsmän skulle kunna vara så orättvisa, och jag vet deremot med bestämdhet att ingen norsk bok och icke mången annan blifvit så all änt läst och beandrad som alla Björnsons noveller blifvit et. Mitt bref har redan vuxit till en längd, som kanske blott kan rättfärdigas af min önskan att meddela så mycket som möjligt af hvad jag här inhemtat och funnit. Innan jag slutar, borde jag dock talat något om teater och musik m. m., men får nu spara det till nästa gång, enär posttimman redan är inne. Jag vill blott i förbigående nämna att jag besökt en studentkonsert, der man, oaktadt stor brist på tenorer, rätt godt utförde flera vackra sånger, eburu, till min förundran, ingen enda norsk folkvisa, oaktad: programmet upptog en svensk, en dansk och ett par tysna folkvisor. Afven var jag nog lycklig att få höra Ole Bull, som gat en enda konsert före sin afresa till utlandet. Undertecknads entusiasm för den store konstnären isynnerhet och för Norge i allmänhet gaf sig luft i följande anspråkslösa Pvisa?, som diktades efter hemkomsten från konserten, och som jag är nog djerf att här meddela. I konstnärens alltid grönskande Iogerkrans gör en sådan liten blek blomma hvarken till eller ifrån. Och här är den nu: Säg, känner du landet med skogar och fjäll, Med sjöar af blånande vatten? Der strålande morgon och rodnande qväll Stämt möte i midsommarnatten ? Der sinnet är friskt och der hjertat är varmt — Det landet — man kallar det fattigt och armt! — Det landet är Norden, den höga! Säg, känner du sången, så fager och öm, Om skogens guldlockiga tärnor? Om Necken, som spelar i sorlande ström, När midnatten tändt sina stjernor? Om längtan, om trohet, om kärlek så varm ? Den sången man kallar den fattig och arm — Den sången är rikdom i Norden. Säg, känner du folket, som manligt och fritt I fjellstängda dalarne dväljes ? Som ofta för ljuset och friheten stridt, Hvad ännu i sagan förtäljes, Som älskar sitt land och sin sång lika varmt; Det folket — man kallar det fattigt och armt — Det folket är söner af Norden. Och känner du detta, du känner också Väl mannen, som lärt Europa Det landet, det folket, den sången förstå, I toner, som smältit tillhopa; Hvar tanke så djup och hvar känsla så varm, Som bor i den högsinte nordmannens barm — Den mannen är fostrad i Norden. Jag kunde dig säga hans namn, men det flög Ju länge med ryktet kring verlden; Det lånte sin glans af et Säterbesög,, Och Norriges: Fjelde, på färden; Men kommer han åter -— i kärlek så varm, Om också han kommer båd fattig och ar, Han finner nog rikdom i Norden. M