Aftonbladet – 24 december 1864, sida 3

sarakter och sätt passera för en verklig spartan, men stoikerns mantel var alltför ;enomskinlig, den hängde icke riktigt som len borde öfver den unge mannens axlar, samt var honom derjemte både för tunn: och för tung, för kort och för snäf; maskeringen var icke heller lyckad, och hans känsliga, lättrörda natur framlyste alltid tvärt igenom draperiet. Helge drog upp sin klocka, lade tidningar och cigarrer på bordet samt placerade detta på sin vanliga plats. Han var hvarken sorgsen eller orolig, visst inte! Och hvad var väl i allt detta att slå allarm öfver? En liten resa, en uppslagen förlofning; sådant händer alla dagar. En stund lyckades vår unge löjtnant att spela komedi med sig sjelf, men händelsevis föll hans öga på Edvards öfverrock, som hängde på en krok vid dörren, sedan gårdagen, då de varit tillsammans likasom alla de föregående dagarne. Helge tänkte på hur långa de förefallit, dessa fyra år, som han nödgats umbära sällskapet med den käre vännen; han återkallade i minnet sin lädje öfver hvarje bref, hvarje helsning han erhållit från Edvard under dennes årslånga sjöfärder, sin saknad öfver att fadrens vacklande helsa icke tillåtit honom en resa till Stockholm, vid de tillfällen Edvard uppehållit sig der. Mest för sin väns skull hade Helge tagit transport till gardet; han skulle då lättare och oftare få råka denne. Hur hade väl Edvard varit till mods, då han kunnat lemna honom utan afsked... För hans själs öga reste sig bilden af det stormiga hafvet — kanske utkämpades lika våldsamma stormar inom Edvards bröst... Han såg sin väns gestalt, med den bleka annan, de stora tankfulla ögonen simmande 1 fuktig glans och vemodsdraget kring den slutna allvarliga munnen. — Den unge mannen kastade sig ned isoffhörnet, och, ehuru högra handen skuggade pannan och ögonen kunde man på den bruna kinden upptäcka huru pögonting blänkte fram, som vid ljusskenet skimrade likt tårar...