Aftonbladet – 24 december 1864, sida 3

lös resignation. Ehuru hon icke vändt hufvudet ifrån fönstret, hade hon likväl hört Idas inträde i rummet. Han kommer kanske i afton, eller i morgon.? Ida lade smekande sin hand på den unga flickans skuldra. Eller i öfvermorgon . . . i nästa vecka... om ett år... Hvem vet! kaoske han redan Test? afbröt Emelie, me. bitterhet. ?Rest... Kan du väl förmoda något så dant 27 Ida!... Hvad skall jag tro?.,. Mit hufvud svindlar... Jag skulle frukta at han vore sjuk, men du träffade ju honon för tre dagar sedan, vid god helsa . . . i för går hade han ju varit hela dagen tillsam mans med löjtnant Cederstam ...? Och han kommer ej heller hit, om åt minstone. ..? ?Han kommer der... Ensam!.,. återi en ...? hviskade Emelie bleknande, Store sud! hvad har händt?... Om han skull vara sjuk — döende. ..? Hennesknän dar rade, hon nedsjönk på stolen, liksom för intad, men nästa minut störtade hon äte upp, fattade Idas arm och ilade ut i saler att möta den unge löjtnanten. I trots af sin antagna egid af stoicism samt sin inrotade afvoghet mot qvinnor allmänhet, var Helge icke mycket bättre til mods än de unga flickorna, då han nu gick att meddela dem det uppdrag han erhållit Emelies synbara förändring, hennes ögon skenliga sinnesrörelse ingaf honom en kän sla nära beslägtad med medlidande. Har började frukta att de förlofvade haft någor obetydlig tvist sinsemellan, hvarifrån de öf vergått till sådana ord som framkallat er brytning, den han trodde sig inse att båds lika dyrt ångrade. ?Ni här, herr löjtnant, och åter ensam?, stammade Emehe ångestfullt. ?Hvar är Ed: vard? jag besvär er, säg mig allt!... Ål han sjuk? ... Kanske iruktar man för hans lif?... Ol! af barmhertighet, svara! säg mig, hur han befinner sig!... Mamsell Helling, sansa er! BSävidt jag