Aftonbladet – 24 december 1864, sida 3

den at en djup hafsvik, hvari floderna Plim och Tamar utmynna, är förtjusande, att det omgifves af det bördiga och natursköna Devonshire samt af det pittoreska Cornwall, med lätta ångbåtseller jernvägskommunikationer i alla riktningar, så inser du, att några dagar här kunna tillbringas ganska angenämt, förutsatt att man, som vi, är nog lycklig att undslippa den i denna del at Treland blott alltför vanliga regniga vädereken. Att i detalj söka beskrifva Plymouth och dess omgifningar vore mera än min tid och brefvets omfång skulle tillåta, och skulle: dessutom ändock ej kunna ge dig annat än ett svagt begrepp om verkligheten ; men om du någonsin kommer till England, så skulle du ej ångra en utflyt till denna dess sydvestra del, vore det ock blott för att se Mount Edgecumbe, earlens af samma namn vidtberömda, ståtliga och natursköna landtställe; för att under Brunels mästerverk. Royel Albertbryggan vid BSaltash, göra en utflygt uppför floden Tamar, då naturen, som omger dig, endast har det felet ati öfverallt kräfva lika beundran; samt för att, en eftermiddag då några af garnisonens musikkårer spela, på Hoe, Plymouths på en höjd belägna förtjusande promenadplats, hvarifrån man har en vidsträckt och herrlig utsigt öfver ?sundet? med dess stränder, talrika befästningar, fartyg och vågbrytare, få se ett större antal vackra fruntimmersansigten än du kanske kan få se på något annat ställe på jorden. Örlogsvarfvet, som vi naturligtvis i detalj besågo, vore kanske, oaktadt dess storartace anläggningar, af underordnadt intresse för dig. På främlingen, som gästar England, isynnerhet om han får se hvardagsliivet inom en engelsk familj af medelklassen, gör alltid den komfort och soliditet, som visar sig i alla anordningar, ett angenämt intryck. Man ser att allt är stäldt på att göra bemmet bvardagstrefligt, och ej — som annorslädes ofta nog är fallet — snarare beräknadt för de efter mera eller mindre långa mellantider återkommande tillfällen, då man bjuder tillsammans en mängd gäster, som ofiast ha tråkigt. De engelska bruken, synnerligen vid bordet förefalla ofta nog till en början något stela och despotiska, men man jer sig snart vid dem, och finner då merendels, att de ha skäl för sig och leda till gemensam trefnad: bannlysandet af ollt krus hör ej till det minst bebagliga uti det engelska umgängeslifvet. Äfven på värdshuset, från det stätligaste hotell ner till det anspråkslösaste herberge vid vägsidan, spårar man samma bemödande att bereda hemtrefvad och komfort åt den, som pro temfore gör stället till sitt hem. uruvida somforten i större eller mindre mån är blandad med lyx, beror naturligtvis på ur hvilken samhällsklass man egentligen väntar sina kunder; men äfven med den största tarflighet och enkelhet finner man nästan alltid förenadt revlighet i matlagning, 1ent linne, frisk luft och rena golf. Den af ångorna från bränvin. cikoria, granris m. m. sammansatta atmosfer, som i Sverge möter en på de flesta gästgifvaregårdar och småin Svärdshus, har intet motsvarande i Engand. Det artiga och bjertliga mottagande prinsen och prinsessan af Wales pyhgen rönt i Sverge omtalades som bäst i engelska tidningar vid vårt besök i Plymouth, och vi hade kanske till en del detta att tacka för bjudningar på middag till 6:ie linieregementets, artilleriets och marindivisionens officersmessar. Den lyx, som råder vid dessa middagar, synnerligen inom de kårer, hvilka räkna den längsta tillvaron, är utomordentlig, och man tycker nästan bordet vara färdigt att digna under den mängd af kandelabrar, bordsprydnader, fat m. m. af eilfver eller pläter, som samlats under generationer. Nästan hvarenda pjes har sin egen historia, och påminner ofta om någon tilldragelse, hvari kåren på någon aflägsen punkt af jordklotet frejdat de britiska vapnens äråg. Den vanliga middagstiden, såväl i dessa messar som i allmänhet inom de förmögnare samhäilsklasserna i England, är kl. 7 cller 8 e. m. Deita förefaller dock mera onaturligt än det i verkligheten är; i om man kallar en dylik sen midag sittande super, och så ger namnet middag åt det ganska substantiella mål, som man i England under benämningen luncheon intager midt på dagen, så finner man, att nutidens engelska måltider temligen motsvara de i Sverge fordom vanliga. De röda uniformer, som engelsmännen, trots nutidens precisionsvapen, fortfarende envist vidblifva, bidraga vid messmiddagen sliksom på paradiältet att öka lansen. Men det lysande och i ögonen fallande hos den röda rocken, som tyckes göra den så olämplig för den, som så till sägandes har till yrke att kläda skott, gör den särdeles ändamålsenlig för en annan nyttig klass, inom samhället, brefbärarne, hvilkas rörlighet i allmänhetens tjenst derigenom blir fat att kontrollera, på samma gång som den, äfven i en trängsel der andra ha svårt att slippa fram, skaffar dem fri passage. Men då jag nu råkat in på kapitlet om brefbärare, kan jag ej underlåta att säga nägra ord om ett och annat, som frapperat mig hos de ypperliga engelska postanstalterna. För att ytterligare befordra brefvens hastiga iramlemnande i ett land, der alla portar stå stängda, klappar eller ringer brefbäraren alltid på ett egendomligt sätt, och man vet då att man ej får dröja att öppna. Morendela har man dack numera nå con nact I