Aftonbladet – 24 december 1864, sida 3

lysa främst bland stjernorna på modets himmel, hennes loja, nästan asiatiska tröghet var föga egnad att ingifva sympatier åt den med rikare själsgåfvor och mera hjerta utrustade dottern; prostinnan åter, hvars hela lifs problem tycktes upplösa sig i mat och återigen mat — en egenskap den hon, i parentes sagdt delade med sina hoppgifvaude soner — förmådde ingalunda uppfatta Ida, hvilken, ehuru enkel och flärdfri hon än var, ja kanske just till följd af att hon var sådan, egde öppna sinnen för allt skönt både i natur och konst; hvarjemte hon, i motsats till modren, äfven fått tillräcklig själsodling för att fatta och njuta deraf. Följaktligen: de unga flickorna kände sig isolerade och hade derföre allt närmare slutit sig till hvarann. Emelies tysta lidande kändes äfven inom Idas bröst; hon gjorde derföre allt för att uppmuntra den unga flickan samt intala henne tröst. Emelies mor hade icke ens märkt någonting häraf. Det ovanliga hade också inträffat att fru Hellings tid och tankar voro upp: tagna af ett annat ämne än bennes förflutna ungdomstid. Hon hade nemligen af baron Ekenstubbe fått låna en ytterst intressan bok, hvars författare med en lätt och snillrik penna behandlade hofintrigerna under Gustaf III:s tid, och ehuru den gode frun aldrig plägade läsa, gjorde hon denna före ett undantag, föranledd kanske lika mycket af tacksamhet mot sin gamle trogne rid. dare, som af intresse för sjelfva läsningen. ehuru ämnet icke just låg utom hennes horisont. Prostinnan å sin sida hade alltid brådtom, för närvarande var hon istaden nästan hvar dag, sysselsatt att sylta bär, en förrättning som hon icke ombetrodde någon annan än sig sjelf. Prostinnan skulle annars helt säkert anmärkt Edvards ständiga frånvaro, om icke förr, så någon middag eller afton, då bordet dukades. Klockan slår sex, han kommer inte i dag heller?, suckade Emelie i en ton af hopp: