Aftonbladet – 16 december 1864, sida 2

var debatten en serie af moraliska nederlag, hvilka i en på allvar konstitutionel stat utom allt tvifvel skulle ba medfört ministerens fall. Här i Wien befinna vi oss i den abnorma och föga afundsvärda ställningen, att med hr von Schmerlings fall, ty honom gäller det förnämligast, hela Tebruariförfattningen tyckes skola råka i fara, och att det liberala partiet derföre, då det nödtvunget uppträder mot Februaripatentets skapare, likasom afsågar den gren, på hvilken det sjelf står. I detta afseende är dess ställning hk den, i hvilken de preussiska liberala befunno sig år 1850, då de störtade general von Rudowitz, samt 12 år sednare, då framstegspartiet bragte ministåren HohenzollernAnuerswald på fall: förra gången följde hr von Manteuffels åttaåriga reaktionsperiod, sednare gången hr von Bismarck, af hvilken både våra grannar och vi ännu ha olägenhet. Den mellan vår representantkammare och regeringen utbrutna konflikten har dock äfven deri en analogi med den preussiska, att den i och för sig framkallat en författningskris. Adressdebatten uppnådde nemligen sin höjdpunkt den 3 December, då det var fråga om belägringstillståndet i Galizien. Regeringen hade den 15 sistl. Febr. plötsligt upplöst riksrådet och straxt derpå, den 24 Febr., på egen hand påbjudit belägringstillståndet, hvarigenom på samma gång omkastningen i den österrikiska politiken från en skenbar samverkan med vestern mot Ryssland till tremaktsöfverenskommelsen betecknades. Representantkammaren begagnar nu sin grundlagsenliga rätt att fordra räkenskap för denna åtgärd. Rereringen påstår deremot, att påbjudande at belägringstillstånd i hvilken del af riket som helst är en kronans höghetsrätt, som är oförenlig med frågans afgörande på lagstiftningsväg. Ministören lät polisministern uppläsa ett långt och bredt anförande om skälen till och framgången af detta försigtighetsmått. Äfven inrikesministern höll ett långtrådigt tal, och hr von Schmerling bekämpade med stor häftighet det ställe i adressen, som utan krus går den ömtåliga frågan på lifvet. Men allt var förgälves. Kammaren antog med stor majoritet; hvilken till och med inbegrep en stor del at inistårens hittills trognaste anhängare, ande adressparagrafer: De olycksdigra händelserna i Polen, hvilka föranledt påbjudande af undantagsåtgärder i en del at riset, uppfylla äfven oss med bedröfvelse. Kammaren förväntar sig af E. M:ts regering, att hon, på sätt författningen ålägger henne, framställer de skäl, som föranledt påbudet och delvis förtvaron af dessa un dantagsåtgärder, samt vidare de framgån gar, som derigenom ernåtts; men kan icke återhålla sin lifliga önskan, att om möjligen en nödvändighet dertill hittills förefunnits, denna dock ofördröjligen måtte upphöra?. ärigenom har således den af de liberala centralisterna så försigtigt behandlade ministåren erhållit ett eklatant misstroen devotum, och den enda normala utgången ur den derigenom uppkomna krisen vore till finnandes deruti, att ministören ändrar sin ställning till den galiziska frågan och bidrager till stiftandet af en lag om belägringstillstånd ; ty det är klart, att om regeringen har rättighet att öfverallt i riket, der hon finner så för godt, påbjuda beläg ringstillstånd, så sväfvar hela konstitutionen i luften, och de ha rätt, som beteckna det österrikiska författningslifvet såsom ett genom parlamentariska komedier beslöjadt belägringstillstånd. Med hvilket intresse man motser utgången af förvecklingen, ärl Såväl hr von Schmerlinge afsked som representantkammarens upplöslätt att förstå. ning skulle kunna bli olycksbringande för vår knappt fyraåriga författnings bestånd. Öfver hr von Schmerlings afgång skullel: våra ultrareaktionära såväl som junkrarne i Berlin, hvilka i lång tid hedrat honom med sitt mest brinnande hat, samtidigt jubla, Men så långt har det ännu icke gätt. Den preussiska alliansens djupa impopularitet framlyste ur hela debatten. Repre sentanten Berger gaf ett vältaligt uttryck ät det missnöje, som vår samverkan med hr von Bismarck väckt bland de österrikiska liberala. Hans tal har till och med blifvit aftryckt i franska Monitören, och utvecklingen af stridigheten mellan Preussen och Österrike iakttages också af skäl, som ligga nära till hands, med stor uppwärksamhet af Frankrike. Längre fram under debatten yttrade sig grefve Mensdorff-Pouilly på eti förbehållsåmt, men i det hela taget fördelaktigt sält om den preussisk:österrikiska alliansens bestånd. Hans tal hade, såsom det påstås, på förhand underställts kejsaren och blifvit af honom godkändt. Det är ingen hemlighet, att en oafbruten, liflig brefvexling pågår mellan Frans Josef och konung Wilhelm. Osterrike har, såsom man vet, äfven i fråga om exekutionstrupperna gjort Preussen de största eftergifter, allt under förutsättning, att Preussen skall bjelpa det i Venetien, hvilket torde befinnas vara ett sjelfbedrägeri. Vidare är att omtala, att representantkammaren i den första, nästan enhälligt an tagna punkten i adressen inlade en forslig protest mot den oregelmessiga formen al det patent, genom hvilket riksdagen sammankallades. Man torde erinra sig, att patentet inkallade riksrådet såsom den så kallade vidsträcktare eller hela riksdagen, men alls icke nämnde den inskränktare, hvarigenom riksrådets regelbundna årliga sammankomst sattes i fråga. Häremot ville nu adressen protestera; ty representantkammaren kunde icke åtnöja sig med löftet i trontalet, att det inskränktare riksrådets förhandlingar skulle följa på det vidsträckwares. Hr von Schmerling afgaf ett intetsägande svar och ku de derföre icke förhindra adressparagrafens antagande. Huru prekär vår statsgrundval är, bevisade äfven utgången af debatten öfver ministeransvarighetslagen, hvars spets också var riktad mot hr von Schmerling. Denne hade rent ut förklarat, att en sidanlag för närvarande icke skulle kunna framläggas och satt sitt hopp till den tid, då de österrikiska ländernas centralisation skulle upphöra att vara en fiktion, då ungrare, kroater och italienare skulle, såväl som de polska och czechiska representanterna, infinna sig i riksrådet i Wien till gemensamt arbete. Härmed var lagens framläggande uppskjutet ad calendas grecas, ty hela verlden vet, att det nu samlade hela riksrådet blott skiljer sig från det inskränktare genom siebenbiirgarnes anslutning, att Venetien ännu icke har någon författning, samt att inkallandet af den särskilda ungerska och den galiziska riksdagen är uppskjutet på obestämd tid. Till representantkammarens omröstning i finansfrågorna skall jag framdeles återkomma i sammanhang med budgetdebatten. Adressförslaget beklagade den permanenta statsbristen i fredstider, oaktadt den till sin högsta höjd pålagda skattebördan och den jfveransträngda krediten, samt framhöll nödvändigheten af nedsättning i utgifterna, ss —Äe nb I rk I nr 4 oo va oc