Aftonbladet – 13 december 1864, sida 3

ne, som myste så leende; men — hans fästmö hade vänjt honom af med sådana ovanor. Nu följde presentationer till höger och ven. ster, derpå stor konselj om-man borde vända om eller gå vidare. Eiter omröstning beslöts enhälligr att man skulle gå tillbaka till den pr de tvenne fruarne Helliug tillika med sron Ekenstubbe senior befunno sig. Baron Ekenostubbe var alltid sjelfskrifven kavaljer åt Emelies fru mor. Deras bekantskap daterade sig för treuio år sedan, då de dansat fria valet tillsammans på balerna hos dåvarande presidenten i Svea hofrätt. Då var baronen en ung sprättig; men. fattig kammarjunkare; fru Helling åter en ung rik fröken. — Om det sorterar under attraktionslagarne känna vi ej, men änpu i dag råder en viss magnetisk dragningskraft emellan individer af det förstnämnda species till de af det sednare. — Nu hade baronen på embetsmannabsnan klifvit upp till hofrättsråd med presidentsysslan i survivans. Den vackre kammarKaren hade blifvit en hoptorkad mumie ika gul som någon af pergamentsrullaraet riksarkivet, och den sköna fröken — hon hade blifvit en gammal enka, med en giftasvuxen dotter. Den femtivåriga frun och hennes bedagade riddare voro båda lika missnöjda med det närvarande, lika vältaliga i sina lofsånger öfver det förflutna. De upplifvade. gamla minnen, tills de sjelfva förlorade minnet att de någonsin blifvit gamla. Ja, hade baron Ekenstubbe varit enkling, frukta vi storligen att salig kommendörkapten så helt och hället försvunnit ur minnet hos den sörjande enkan, att hon icke skulle aktat för rof att skänka sin Emelie styffar på amla dagar. Olyckligtvis var baronen förat belamrad med en friherrinna, om hvil