Aftonbladet – 13 december 1864, sida 3

Samuel Brasks vidunderliga komedier; de talrika och utförliga utdrag, som hr L. lemnar oss af dessa ?marknadspjeser?, kunne väl icke egentligen sägas locka till någor förtroligare bekantskap med hela denna litteratur, men de äro i mänga afseenden be secknande för tiden och åtminstone såtill vida förtjenta af den plats hr L. har gi! lem i sitt historiska arbete. I ett särskild: kapitel behandlar hr L. de samtida skol dramerna i Finland. Chenvanders ?Sutge? och ?Belesnack, Erik Kolmodias: Genesis cethe. rea? och några andra. Vitorde i-en annälan halva rätt att gå dessa produkter tem igen ledigt förbi; vi uttrycka dermed på intet vis någon åsigt om alt deras omtalande bort fattas i ett verk, som sysselsätter sig med den svenska dramatiska litteraturen i dess helhet, vi söka endast att undvå en enformighet, hvilken lätt infioner sig, der nan rörer sig inom en krets af litterära alster utaf en viss för alla gemensam medelmåtta, och der totalomdömet om ett eller par af dessa samma alster gerna kan till lämpås på dem allesamman. För öfrigt för lora nästan samtliga dessa sednast nämnde skolkomedier icke så litet af det värde de eljest möjligen kunde ega, derigenom att de, såsom hr L. med mycken sakkännedom pävisar, till stor del ej ens äro originaler, utan väl snarast efterbildningar af tysko mönster. Mot slutet af 1600-talet förlorade sig skoldramerna efterhand och man hör snart icke mera det ringaste af dem i vårt land, om de än i Tyskland fortlefde ännu en tundlig tid. Då hr L. yttrar, att till och med vid tyska skolan i Stockholm inga komedier gåfvos från och med det 18:de århundradet, är detta dock icke fullt exakt. Uti kanslirådet Berohs lefverne af Sotberg (i vitterhetsakademiens handlingar, delen 3) förtäljes om hurusom den unge Berch (född 1706) i tyska skolan i Stockholm deltog i de latinska komedier, som rektor Steinmeyer der lät eleverna utföra, och att han namnligen upp trädde till sin fördel i ett ?sorgespel, kalladt Alexander och Clitus.? Berch lemnade först uämnde skola 1723. Det sista uppblossandet af den messeniska Upsala-dramatiken, finna vi i den berömde Urban Hjärnes försök att vid nämnde universitet på 1660-talet uppsätta en svensk teater. Hjärne, då ännu en helt ung man, (slutligen arkiater), studerade medicin i Upsala, men blef på samma ång medelpunkten i en liten vitter krets och fick 1661 tillåtelse att inreda en teater på Upsala slott, der skådespel sedan tidt och ofta uppfördes, dels öfversättningar och bearbetningar, dels originaler. Bland dem, som förutom Hjärne, lemnade bidrag till denna rcpertoire, voro Columbus, bröderna Wolimbaus, (begge sesnare adlade och slutligen grefvar under hvar sitt namn Gyllenborg och Leyonstedt,) O. Rudbeck d. y., Isthmenius (sedan adlad Reenbjelm,) m. H., de flesta män, hvilka i en något sednare tid blefvo berömdheter i staten, vetenskaperna och vitterheten. År 1665 vid konung Carl XI:s besök i Upsala, erhöll Hjärne uppdras att för honom låta representera någon komedi, och han författade då för tillfället sin tragedi ?Rosamunda?. Konungen fann ett särdeles stort behag deri. ?Rosamunda? är onekligen en för sin tid ganska märklig produkt, icke precist så mycket för hvad dermed egentligen är presteradt, som för hvad dermed är afsedt, dock äfven för åtskilligt nytt, som deri verkligen med stor dristighet är infördt, såsom omvexlande versarter, körer, komiska mellanspel med en narr efter engelskt och tyskt mönster, 0. 8 v. Anläggningen är gjord med verklig uppfinningsförmåga, ansatser till karakter teckning för rekomma flerastädes, språket har fyndighet och styrka, ehuru det vanställes af retoriska vändningar och vissa stereotypa ordasätt, i hvilka hr L. och väl icke orätt, vill igenkänna ett åtminstone indirekt inflytande af det då för tiden blomstrande franska klassiska sorgspelet. Det är icke bekant hur länge Hjärdes teater i Upsala hestod efter att han sjelf lemnat universitetet, men men känner, att den enå Wolimhaus omkring 1670 rfattat en tragedi ?Dido?, hvilken dock är förkommen. I början af 1680 talet finna vi åtskilliga studenter från Upsala spelande på PLejonkulans? tealer i Stockholm; de ut gjorde detta första svenska teatersällskop?, hvarom ofvanför har blifvit i förbigående vämndt. Ånnu från 1688 har man qvar några af detta sällskap uppförda teaterstycken. Hr L. gömmer dem till redogörelsen för ?det franskt klassiska skådespelete öden i Sverge?; man finner häraf med glädje att ban förbereder en fortsättning af sin historia. Det närvarande arbetet slutar också här, vi nödgas säga det, något tvärt, och ehuru det visserligen i och för sig är ganska digert, gör man dock, kommen till sista sidan, den reflex:onen för sig ejelf, att det i sjelfva verket afbrytes alltför tidigt; det är Tksom det fölle en på läppen ett ofrivilligt: skola så vi skiljas?? Vi upprepa hvad vi från början antydt: detta är en bok, som för mången kan synas litet afskräckande vid första ögonkastet gepom sina 580 sidor och sina ymniga excerpter ur.de deri omhandlade gammaldags skådespelen; men den, som här intresse för svensk vitterhet och svensk kultur i allmänhet, ekall icke ångra att han gjort närmare bekantskap dermed, och om också sjelfva ämnet i, sig sjelf här och der måste sägas vara något torrt, har jörf. med stor framgång förstått att inkasta öfverallt mera omvexlande och underhållande elementer och alt på samma gång förläna sitt arbete framställningens bebag och värdet af ett rikhaltigt innehåll. Orvar Odd.