Aftonbladet – 13 december 1864, sida 3

kära snälla bror! gör som jag: gif alla de qvinliga påfågelshönsen på båten och förblif ogift. Qvinnorna4, sade min salig far... Samma melodiska röst, som nyss kom de vekare strängarne inom den unge fästmannens hjerta att vibrera, hördes ånyo, fast på afstånd. Edvard lade hastigt sin hand öfver Helges mun, i det han hviskade med kort, befallande stämma : Tyst 4 Olyckligtvis för våra vetgiriga läsare, gingo vi således denna gång i mistning om att 1iå höra hvad för vackra saker löjmantens salige herr fader yttrat om qvinnorna; men med den kännedom vi nyss inhemtat om den värdige mannens karakter och tänkesätt, kunna vi ungefärligen sluta till i hvad anda det var. Den unge löjtnanten tystnade verkligen, lydig sin väns handgripliga anmaning; men om blicken kunnat tala, då hade vi bestämdt fått en, med ålskilliga mustiga argumenter späckad bekräftelse på det täcka könets afvigsidor. Ljudet af röster hördes allt närmare, och snart framträdde ur skuggan mellan träden en liten trupp unga damer och kavaljerer, främst bland hvilka syntes den unga fästmön, och — en mindre angenäm syn för fästmannen i sanning! — vid hennes sida en vacker yngling, ät hvars glada skämt hon log så bjertligt, med ett leende, som kunnat locka alla manliga helgon i kalendern på villovägar. Vandringen bland bergen hade gifvit Emelies kinder en hög frisk rodnad, som än mer förökade glunsen af de mörka spelande ögonen. Uader den lilla runda halmhutten, med sina fladdrande skära band, ringlade sig sjelfsvåldigt det yppiga, svartglänsande håret, och den ljusa, lätta klädvingen :sväfvade omkring henne lik en sommarsky.