Aftonbladet – 13 december 1864, sida 2

ande undersökning, skulle hos allmänheten istadkomma oro; hvarföre domaren blifvit ilagdt att företaga ransakning, ehuru hvarken någon mälsegande uppträdt med angifvelse eller allmänna årlagaren vågar att mot någon viss person rikta en sådan. stad kan deremot en hvar med mera lätthet bilda sig en öfvertygelse, huruvida ryktet ir grundadt eller ej, och då i förra fallet let åligger allmänna ålegaren att åtala brottet, är något sådant förfarande, som för domaren å landet, icke heller för domaren i stad föreskrifvet. Deremot kan man af det införda lagrummets slutord: ändå att ingen derå kärer? a contrario sluta, att i andra fall en kärande måste finnas. Likväl innehåller 1734 års lag ännu ett dylikt undanagsfall från den ackusatoriska processen, nemligen 10 kap. 22 rättegångsbalken, som lyder på följande sätt: ?Gör svensk man dråp eller annan svår gerning å svensk man utrikes och varder han der ej gripen utan kommer hit i riket in; dömmes, der han fångas, efter svensk rätt, om gerningen är uppenbar, ändå att ej någon målsegande åkärer.? Men dessa tvenne lagrum, som uppenbarligen innehålla, undantagsbestämmelser, iro, så vidt förf. vet, de enda ställen, der 1734 års lag medgifver ett inqvisitoriskt förfarande derutinnan, att ransakningar må företagas utan någon kärande. Deremot innehåller 1734 års lag följande allmänna bestämmelser derom, stt såsom vilkor för ransaknings företegande erfordras, att en viss person uppträder med angifvelse, nemligen I kap. 1 straffbalken: ?Lifssaker och an dra grofva missgernipgar skola utan uppskof för rätta angifoas. Gör målseganden det ej, utan lägger dem neder; böte 20 daler eller mera, som saken är till; och käre å missserningen den, som å konungens vägnar kära bör?, samt 10 kap. 24 rättegångsbalken: ?Tillägger man annan något brott för rätta och finnes han saklös, dömme ock samma rätt, huru den plikta och skadan gälda bör, som ohemult angaf och tillvitade, ändå att han eljest under annan rätt lyder.? Men äfven den ackusatoriska processens andra bufvudvilkor, att anklagaren skall bevisa sin angifvelse, finnes, utom i det sist anförda lagrummet, som stadgar påföljd för underlåtenhet härutinnan, uttryckligen freskrifvet i 17 kap. 33 rättegångsbalken: Käranden åligger sitt käromäl laghgen bevisa eller vare svaranden fri.? Attdetta lagrum icke afser blott civila tvister, det finner man, bland annat, vid jemförelse med 11 kap. 10 ; rättegångsbalken: I brottmål bör den, som käres till, genast å rättens bud till svars komma.? Den tilltalade kallas här: den som käres till?; i följd hvaraf den som anklagar ock bör anses inbegripen under ordet kärande. Men af stadgandet, att käranden åligger sitt käromål lagligen bevisa, eljest vare svaranden fri, följer en innan af den ackusatoriska processens vigigaste grundsatser, nemligen att den anklagade ej behöfver inlåta sig i fullständigt svaromål, innan käranden uttömt sin bevisning. Väl kan man af stadgandet om eget erkännande, säsom under vissa vilkor utgörande laga bevisning, draga den slutsats, att domaren må vid rättegångens början tillspörja den anklagade, om han erkänner den förbrytelse, för hvilken han är tilltalad, och sålunda vill befria anklagaren från bevisningsskyldigheten ; men detta är dock något annät än det förfarande, som vanlisen praktiseras, enligt hvilket den tilltajade vid ransakningens början uppmanas att entingen bekänna sin brottslighet eller ock bevisa sin oskuld. 17 kap. 37 rättegångsbalken, enligt hvilket Vornerea i grofva brottmål må försöka med svärare fängelse att få eanningen i ljuset, der bindande liknelser och omständigheter fionas emot den, som anklagad är, samt kongl. brefvet den 22 Mars 1503, som innehåller, att en för groft brott tilljalad, hvilken, eburu i det närmaste öfverygad, likväl nekar till brottet, må af öfverdomaren insättas på bekävnelse, hvilka 4 stadganden, såsom. qvarlefvor af tortyren, redan torde vara af allmänna tänkesättet utdömda, berättiga i allt fall domaren till särskild verksamhet för sanningens uppdavande först sedan bevisning mot den till-a jalade förekommit. N Vi anse oss härmed hafva ådagalagt, att den ackusatoriska processen är till sina grunder i svensk lag föreskrifven. Emellertid är det nogsamt bekant, att i praxis snarare ett inqvisitoriskt än ackusatoriskt förfarande eger rum. Här i hufvudstaden tilloår vanligen sålunda, att öfverståt ållareembetet för polisärender; efter hållen undersökning, anmodar rådhusrätten att företaga ransakniog; men ofta hvarken inne håller remissen någon bestämd angifvelse eller framställer allmänna åklagaren vid rangakningens början någon sådan, utan domstolen rubricerar sjelf målet, med anledning af remissens innehåll, efter bästa förstånd; i följd hvaraf den tilltalade, derest han befinnes oskyldig, svärligen med hopp om framgång kan väcka rekonventionstalan mot åklagaren, hvilken i sjelfva verket aldrig framställt någon angifvelse. Ett mera lagenligt förfarande iakttages vanligen på landet och i mindre städer, der rättegången inledes antingen genom stämning eller en bestämd angifvelse. Oftast illåter man sig ock det afsteg från den ackusatoriska processen, att om t. ex. genom ett vittnes okunnighet och underlåtenhet att endast hålla sig vid den sak, som ir föremål för undersökning, det yppas att den tilltalade begått andra brott, så uppräder allmänna Sklagaren med ansvarstaan för dessa, dervid begagnande det vittne, som i sjelfva verket är angifvare, till att bestyrka angifvelsen, i stället för att domaren i dylikt fall borde uppmana vittnet att hålla sig vid saken, så framt vittnet ej sjelf vill uppträda såsom angifvare och unierkasta sig ansvar derför. Vidare är nogsamt kändt, hurusom rättens ordförande nser sig pligtig att på allt sätt söka förmå jen tilltalade till bekännelse, ja stundom söker att med listiga frågor snärja honom. Man kan svårligen tänka sig något mera örfiedrande för en medborgare i ett fritt amhbälle, som måste antagas vara oskyldig ;, illdess motsatsen blifvit bevisad, än ait ;ehöfva mottaga uppmaningar att tala sanling, innan någon anledning förekommer, ut han är lögnaktig. Lägger man nu härill, att den tilltalade, i strid med grundagens bud, att ingen må beröfvas sin peronliga fribet, utan att han lagligen förrunnen och dömd är, oftast under sjelfva ansakningen hålles häktad, hvarigenom vans lidande någon gång blifver vida minre, derest han, om än oskyldig, efterkomnande domarens ej sällan af hotelser åtöljda uppmaning till bekännelse, genast rkänner sin brottslighet, än om han måste ndergå en vidlyftig ransakning, hvars reultat äfven i lyckligaste fall sällan blifver nnat än att han förklaras icke kunna till aken, fällas, så synes som om vi icke alleies voro fria från till och med den invisitoriska processens gröfsta missbruk. synnerhet är anledning att antaga detta ndom vara förhåll ndet, der någon erar -.. bil ha lig ih sa