Aftonbladet – 13 december 1864, sida 2

herrskade den ackusatoriska principen, men under kejsaretiden gjorde sig den inqvisitoriska allt mera gällandefsamt ställdes i förbindelse med torturen. Annu större vigt . tillerkändes den inqvisitoriska processen genom den kanoniska lagen. Enligt denna borde domaren använda alla möjliga medel, för att förmå den anklagade att vidgå det brott, för hvilket han var tilltalad. Under medeltiden, då det inqvisitoriska förfarandet företrädesvis användes af de kristna mot andra trosbekännare, såsom judår och muhamedaner, urartade detsamma till den mest skriande grymhet och orättvisa, så att man tillät sig de listigaste konstgrepp, för att störta den anklagade i förderf. Orättvisan i detta förfaringssätt stegrades ännu mera derigenom att hvarje afvikelse i vittnenas uppgifter blef en särskild anklagelse mot den tilltalade, hvilken sålunda blef beskylld för flera förbrytelser i stället för en. Allt detta tillika med hemlichållandet af tid och omständigheter vid anklagelserna frambragte hos den anklagade en sådan förvirring, att, om denne icke egde ovanlig själsstyrka, ban vid sitt försök till försvar måste inveckla sig i motsägelser. I de germaniska samhällenas början betraktades hvarje rättskränkning blött såsom en kränkning mot den förolämpade och hans familj, men sedan samhället nått en högre bildningsgrad, började brottet att uppfattas såsom en kränkning af samhällets intressen, hvarföre det lemnades en hvar öppet att åtala svårare förbrytelser. Emellertid utvecklade sig sedan 16:de århundradet denna rättighet i två riktningar. I de flesta länder hade samhällsutvecklingens gång till följd folkfrihetens undergång, medborgarnes likgiltighet för offentliga värf, upphörandet af den enskildes rätt att uppträda såsom anklagare och denna rätts öfverlemnande åt en särskild embetsmannaoch poliskår samt den Ingyisttöriaka proeessens seger. 1Iandra lä änder deremot kunde i anseende till folkfrihetens seger en sådan embetsmannakår och ett inqvisitoriskt domstolsförfarande ej utbilda sig. Isynnerhet var detta förhållandet i England, der den ackusatoriska processen bibehållit sig renast. Långt ifrån att uppmana den tilltalade till en sanningsenlig bekännelse tvärtom varnar den engelska domaren honom för följderna af att bekänna sig brottslig samt uppmanar honom att söka försvara sig. I fronska lagen finnas inga stadganden ångående egen bekännelse i brottmål. Emellertid underlåtes ej i Frankrike att söka förmå den anklagade till bekännelse. Den enskilda undersökning, som anställes af instruktionsdomaren, innan målet öfverlemnas till behörig domstol, är ett helt och hållet inqvisitoriskt förhör, hvarvid instruktionsdomaren har all möda ospard att kunna upptäcka sanna förhållandet och framlocka den anklagades bekännelse. Vid assisdomstolarne, som upptaga svårare brotimål, iakttages deremot en ackusatorisk rättegång. Den anklagade erhåller der icke någon uppmaning att bekänna och, om han det gör, öfverlemnas saken i allt fall till juryn, som har att yttra sig, om den anlagade är skyldig elier icke; hvarvid stundom händer, att juryn förklarar den oskyldig, som sjelf erkänt det Brott) hvarför han blifvit tilltalad. Detta sker naturligtvis med afseende på de motiver, som föranledt den brottsliga handlingen. I Tyskland och Schweiz har man, isynnerhetb eft r 1848, alltmera öfvergifvit den inqvisitoriska och mer eller mindre närmat sig den eackusatoriska processen. Såsom ofvan är nämndt, består den ackusatoriska processens väsende deri, att bevisningsskyldigheten åligger käranden. Häraf följer först, att anklagelsen mäste vara bestämd till beskaffenhet, tid och omständigheter, så att den tilltalade vet för hvilken förbrytelse han anklagas. Vidare måste den anklagade antagas vara oskyldig, till dess anklagaren bevisat motsatsen. Det är således icke, såsom det i inqvisitionsprocessen heter, den anklagades första pligt att tala sanning, utan det är hans rättighet att icke behöfvå förkl.ra sig öfver en gjord beskyllning förr än den är bevisad. Slutligen bör den tilltalade, till utjemnande af anklagarens öfvervigt genom hafd beredelsetid, åtojuta tillräcklig tid att förklara sig öfrer allt, som förekommit emot honom. Det kan nu icke vara minsta tvifvel, att denna process eger ett afgjordt företräde framför det inqvisitoriska förfarandet, som förvandlar domaren till anklagarens biträde, hvarvid den förre ofta, till åhörarnes förnöjelse, icke sparar på otidigheter, hån och yckel med den anklagade och alla dem. hvilkas förklaringar icke äro domaren till behag. Detta förfarande nedsätter på en gång domstolens värdighet och kränker humaniteteng fordringar. I stället för att stå som en opartisk rättsskipare emellan anklagelsen och försvaret, blifver domaren anklagelsens verksammaste och kraftigaste beifrare. I denna strid mäste nu någon duka under; men antingen den anklagade frias eller fälles, så måste det erkännas, att segren icke är vunnen med lika vapen. Vore uu detta förfarande alldeles nödvändigt, för att få sanningen i ljuset och förbrytelsen bestraffad, så finge man finna sig deri såsom i ett nödvändigt ondt, hvilket rättfärdigades af samhällets behof. Men engelsmännen kunna undvara detta törfarande, och likväl kan ingen påstå, stt tjufvar och mördare hos dem löpa mindre fara än hos oss att träffas af rättvisans arm, Ehuru tystnad, öfver allt der engelsk lag gäller, är den anklagades första rättighet, när ban drages inför rätta, och ehuru lagen bjuder, ait, om han vill tala, han skall underrättas om den fara han dervid löper, nd brottslingarne lika litet der, som annorstädes, bestraffning. Man kan således binda den brottslige till förbrytelsen genom andra vittnesbörd än hans eget erkännande. Dessa vittnesbörd måsteanklagaren anskaffa, och medan den tilltalade sjelf stör såsom tyst åhörare, är det tvenne parters repre-1. sentanter, nemligen deras sakförare, hvilkaj, det åligger att förhöra vederpartens vittnen ) i deras klienters intresse. Rättens ordfö-. rande vakar öfver ordningen på valplatsen.. dit han dock sjelf aldrig nedstiger. Hanji kan hvarken segra eller besegras och ingen-. ting kränker rättens värdighet. i Hvilketdera förfarandet är nu i svensk lag ! föreskrifvet? Til stöd för den allmänna i åsigten, att rättegångssättet enligt 1734 årsl: lag skulle vara en b er af ockusatorisk t och inqvisitorisk process avför man vanligen ! stadgandet i 4 kap. 1 rättegångsbalken: (: ?Nu kommer allmänt rykte up om groft brott och fianes der skälig miestanka till;li både ock häradshöfdiog särskildt ting, ändå! att ingen derå kärer.? Till en början kanlc härvid anmärkas, att dels sjelfva kapitleta robrik, som har följande lydelse: ?Huruli 6 1 s E särskildt häradsting skall hållas, som kallas urtima ting, dels ock det anmärkta lagrummets ordalydelse endast föranleder dertill, att ransaknings företagande, ändå att ingen kärer?, må ega rum å landet samt äfven der endast i ett undantagsfall, nemligen då allmänt rykte uppkommer om grott