Aftonbladet – 13 december 1864, sida 2

märkte han, att himlen var ovan!igt röd och syntes bebåda storm. Den unge sjöofficern lemnade anmärkningen obesvarad. Under tystnad fortsatte de åda vännerna sin prorsenad. CÖfver den unge gardeslöjtnantens jovia liska ansigte flög ett drag af sorgsenhet. Litet emellanåt betraktade han försiulet och forskande sin kamrat, likasom han velat utröna hvad som dolde sig bakom dennes slutna förbehållsamhet. Ju mera de nalkades målet för sin vandring, dess blekare blef den unge fästmannens kind, dess djupare sammandrogo sig vecken på hans panna. Då de uppnådde hörnet, hvarest de borde vika af, tvärstannade han plötsligt, i det han utbrast: Vi komma för tidigt. Låt oss ströfva omkring bland bergen en timma eller par. Det är så qvaft; jag behöfver luft. fn fattade sin följeslagares arm och; dragande honom med sig, skyndade han bort i motsatt riktning, liksora glad öfver att ha funnit en förevändning att eflägsva sig. Helge Cederstam och Edvard Werner hade under den tid båda tillbragte vid krigsakademien varit de förtrognaste vänner. Denna vänskap; ehuru i många afseenden grundad på öfverensstämmelse, pr oe ändå djupare rötter just genom olikheterna i begges skaplynne. Helge, glad, oförvägen och käck, trifdes icke med någon så väl som med den slutne allvarlige Edvard, och för denne åter blef sällskapet med den muntre varmbjeriade kamraten snart ett verkligt behof. Båda utöfvade på hvarann ett högst välgörande inflytande; utan Helge skulie Edvard måhända försjunkit till en dyster menniskofientlig drömmare, då den förstnämuade äter kanske hela lifvet igenom förblifvit en lättsinnig öfverdådig pojke, om