Aftonbladet – 12 december 1864, sida 3

lysande och ärorika minnen, skulle ha tid att egna sig åt sin dotter? — stora gamla menniskan som gått och läst för tre år sedan... Dessutom var fru Helling, som uppriktigt älskat sin man, efter hans död blifven ytterst nervsvag och sjuklig. Hon hade icke ens fört sin dotter ut i verlden; en gammal friherrinna at hennes slägtingar hade vid sådana tillfällen företrädt hennes ställe. Emelies mor tackade dagligen försynen och sin aflidne makes omtanka att utse man åt dottern, så att hon sluppit ett besvär, som skulle upptagit alltför mycket af den tid, hon ville helga uteslutande åt minnet och saknaden. Det blef ingen läsning af; broderierna fingo likaledes ligga ostörda i sina små näpna marokängväskor; men om de unga flickorna än icke i ord uttryckte sin beundran af den sköna naturen, så njöto de icke dessmindre deraf — de orucko i fulla drag, detta berusande, ur naturens pulsar framqvällande vårlif, som, nytt för hvarje solhvarf tyvärr, blott en gång i lifvet tändes för oss, arma menniskobarn! Från Friesens park hade de kommit till Rosendal, och uerifrån till de täcka löfrika kullar, som beherrska BSirishof och Framnäs. De båda kusinerna voro icke längre ensamma; till dem hade sällat sig tvenne andra unga flickor, Emelies fordna pensionskamrater, hvilkas föräldrar också hade sina sommarnöjen på Djurgården. Man var outtömlig i lekar och upptåg; genom en omkasininga icke ovanlig hos sådana naturer, hade Emelie nu öfvergått till motsatt ytterlighet. I stället för en knarrig trög liknöjdhet för allt, visade hon nu ett barns yra hejdlösa glädtigbet; hon var själen i det ystra sällskapet, och hennes melodiskt klingande skratt tonade i samljud med