Underrättelser från Danmark. Den förut omtalade slegvigska deputationen anlände verkligen till Kolding, ehuru åtskilliga myndigheter, deribland borgmästaren i Haderslev och härgdsfogden Selig, sparat hvarken hotelser, LvånE eller varningar mot dylika landsförrädiska demonstrationer?, för att hindra den. Civilkommissarierna hade emellertid ogillat dessa försök och tillåtit en hvar att resa, antingen de nu kände sig för svaga att hindra det eller de sjelfva icke mera tro på varaktigheten af Nordslesvigs besittning. Onsdagen den 7 dennes mottog konunoen deputationen, som till honom öfverlemnade följande adress: Helsning till H. M:t konung Kristian IX från de danske slesvigarne. Allernådigste konung! Med djupaste smärta mottogo vi E. M:ts sista helsning. Händelsernas makt har äåtskilt hvad som under århundraden varit förenadt, bröder äro slitna från bröder, E. M:ts krona har förlorat en juvel, hvars bevarande kostat tusendes blod. — Ållernådigste konung! Vi känna behof att ännu en gång helsa vår fordne herrskare. Det gamla bandet är brutet, några nya äro ännu icke knutna. Vi stå isolerade och känna ännu icke vårt framtida öde. Gema ville vi dröja vid forntida minnen, vid den långa följd af år, som vi bott under danska konungars milda spira. Lycka och olycka hafva omvexlat; men i glädje som i sorg ha vi riktat våra blickar mot tronen. Minnet af den förflutna tiden skola vi taga med oss och danska folket på denna sidan Kongeån skall aldrig lömma bröderna på andra sidan. Minnena äro Ju gemensamma. Men ögonblicket tvingar oss att se framåt. E. M:t har i sin helsning bedt ss sätta vår förtröstan till Honom, som i sin allsmäktiga hand håller folkens lycka och rikenas öden?. Just till honom sätta vi vårt hopp. Skulle det komma derhän, att befolkningens önskningar skulle få någon betydelse vid vårt ödes slutliga afgörande. så bedja vi tröstligen E. M:t vara öfvertygad att det skall visa sig, att kärleken till vårt gamla fädernesland har djupa rötter i den slesvigska befolkningens hjertan.