Aftonbladet – 12 december 1864, sida 3

Vi ha redan efter första representationer yttrat några ord om debutanten hr Torss lows vackra, ehuru icke stora röst. Mec mera förvärlvad scenisk rutin och ien min dre sentimental roll skall hr T. utan tvil yel äfven tillvinna sig mera ledighet i sit spel. Stössels hustru, en annan Xantippa, gif. ves af fru Strandberg med en verve, föl hvilken man icke kan undra på att en Stös sel är undfallande, Hr Sandstedt spelar nu liksom vid operettens första uppsättning på denna scen, den gamle krigaren och Bacchibrudern Sturms roll, och hr Ohlsson den förslagne fältskären Schnells. Både hr Sandstedt och Ohlsson bidraga i icke oväsentlig mån till det helas goda resultat. Carl Ditters, som, efter sitt adlande tilllade von Dittersdorf till sitt förra namn, och som för omkring ett sekel sedan skrei musiken till denna operett, som ännu lofvar att blifva hvad man köallar en god kassapjes, föddes i Wien 1739, och var redan vid 12 års ålder en utmärkt violinist. Han följde Gluck på dennes resa till Italien och på inrådan af Metastasio komponerade han flera oratorier, som uppfördes med stort bifall. Han vände sig dock sedan med förkärlek till teatern, och det ovanliga och egna förhållandet har inträffat med flera af Dittersdorffs operor, att till och med italienarne — som på den tiden, likasom ännu i dag, i allmänhet icke kunde rätt lida den tyska musiken — underlagt desamma italiensk text och med synnerligt erkännande och bifall emottapit dem i sjelfva sångens hemland. På Kongl. Stora teatera gafs sistl. fredags afton efter någon tids hvila operan Hugenotterna med fru Michaeli i drottning Margarethas roll, fru Stenhammar i Valentines samt hr Arnoldsson i Raoul de Nangis. Ehuru drottningen egentligen blott i andra aktenuppträder sjungande, hade dock fru Michael: tillfälle att lemna mänga förnyade prof på ein lysande talang i koloratursången, på den mest fina och smakfulla nyansering af den musikaliska frasen, som aldrig förfelar att väcka det lifligaste bifall. Fru Stenhammar återgaf den älskande och u Pr offrande Valentine med värma och qvinlighet i sitt dramatiska spel samt med sanning och behag i det musikaliska uttrycket. Hr Arnoldsson var vid förträfflig disposition och visade sig i utförandet af Raoul de Nangis roll göra ständiga och vackra framsteg bäde såsom sångare och skådespelare. En öfvergäng till ett mildare uttryck både i röst och mimik skulle dock utan tvifvel varit på sin plats i den scen der Raoul, hänförd af Valentines egen bekännelse om sin kärlek till honom, för ett ögonblick glömmer allt utom henne, både sina pligter som hugenott och den fara han som sådan löper i Nevers palats. Fru Stenhammar och hr Arnoldsson blefvo båda tvenne gånger framropade efter den vackra duetten, hvarmed fjerde akten afslutas, och till hvars komponerande Meyerbeer, enligt dr Verons utsago, blifvit inspirerad af den genialiske och berömde tenoristen Adolphe Nourrit, som innehade Raouls parti, då operan för nära trettio är sedan gafs för första gången i Paris. — Den typ af en sann ädling eller, om man så hellre vill, af en verkligt ädel och högsinnad man, som är tecknad i Nevers roll, då han ensam utträder ur och protesterar emot den blodtörstiga lönnmördarligan af de katolske sammansvurne, framställes af-hr Arlberg på ett särdeles lyckligt och berömvärdt sätt, utan all yttre förhäfvelse. Pagen Urbains korta roll kan svårligen erhålla en bättre relief än den som fru Strandberg gifver deråt. Insemblen var god, och endast en hastigt öfvergående inadvertens af Saint Bris samt en annan af en bland deltagarne i den stora sammansvärjningskören i fjerde ikten verkade litet störande.