Aftonbladet – 12 december 1864, sida 3

hvars tankar hittills aldrig varit upptagna af annat än obetydligheter. Men hennes mor? Hennes mor lät sin dotter sköta sig sjelf. Fru Helling var enka sedan något mer än ett tiotal af är. Hon hade gift sig sent, Emelie var hennes yngsta och numera enda barn; de öfriga hade dött ide spädare åren. Fru Hellings föräldrar hade varit rika, hon sjelf var en f. d. skönhet; fjäsad och beundrad i ungdomen, egde hon vid ålderns annalkande ingen annan ersättning än att skåda verlden retrospektivt öfverhoppande så der bortåt en tjugo år. Det närvarande och framtiden frågade hon föga efter; hon lefde i det förflutna, i sina ungdomsminnen, daterande sig från den tid, då framlidue H. M:t konung Oscar var kronprins; — den sköne, ridderlige prinsen, som dansat med henne på Amaranten, Innocensen och balerna hos sjöministern, som sagt henne så mången fin komplimang, och aldrig plömde alt med det honom egendomliga beag sända henne sin helsning, då han for förbi hennes föräldrars hus vid Drottninggatan. Fru Helling undrade visst inte på att hennes dotter icke var road af att dansa; nu för tiden funnos ju inga dansörer, annat var det i hennes ungdom. Kronprinsen först och främst, sedan general Stjernerona, som förde sig så väl i kadriljen, gref Woyna, som valsade så gudomligt och de la Gardie, Brahe, unga Castlereagh; hennes egen man, salig kommenören icke förglömmandes... Hvad funnes väl jemförligt med dessa, numera?... och fru Helling suckade i kapp med dottern, men öfver de försämrade tiderna, samt hennes samtidas vanslägtade ättlingar. Hvem kan väl rimligtvis begära att fru Helling, med en sådan outtömlig skatt af!