Aftonbladet – 8 december 1864, sida 2

ligen öfver att den tanken, att han måste berga sig flera veckor utan den unge mannens sällskap, gjorde honom så ondt. Mer snart trängde sig den önskan på honom at han icke måtte återse honom förr än hans värf hade nått en lycklig fullbordan. Han föresatle sig att skrifva till modern ett bre; fullt med hemlighetsfulla varningar, så at! hon ej skulle låta sonen resa tillbaka till Venedig. Då han hade fattat detta beslut. kände han sig betydligt lättare och gick genast hem för att verkställa sitt uppsåt. Men i den mörka kammaren, dit aldrig en solstråle trängde in och der den tomma väggen midtemot i gränden dystert blickade in genom jerngallret, öfverfölls han, i detsamma han satte sig ned för att skrifva, a! en så häftig oro och beklämning, att han kastade bort pennan och sprang fram och tillbaka, som ett rofdjur 1 sin bur, Han var fullt medveten af att denna stämning icke uppsteg från djupet af hans samvete och att ingen fruktan för upptäckt och strafl blandade sig i hans oro. Ännu denna samma morgon hade han stått inför inqvisitionssekreteraren och öfvertygat sig om de maktegandes fullkomliga rådlöshet. Ju längre detta tillstånd af ovisshet varade, desto mera blef sjelfva triumviratets tillvaro satt på spel. Annu en lycklig stöt mot den vacklande byggnaden, och den låg för alltid i spillror. Andrea tviflade icke ett ögonblick på att försynen, som hittills hade ledt honom, äfven skulle låta det sista steget lyckas. Han hade aldrig misstagit sig i sin sändning, och om denna dag en obestämd aning om någon stor olycka upprörde hans själ, så hade hans egna handlingar och planer ej någon andel deruti. agen började redan att skymma, då han borta vid Smeraldinas fönster hörde en lätt