Aftonbladet – 8 december 1864, sida 2

ANDREA DELFIN., NOVELL PAUL lever. SBegär inte något bestämdt löftet, sade han med en allvarlig skakning på hufvudet. SLåt er nöja med den försäkran, att jag har den lifligaste önskan, att jag mätte kunna följa ert råd. Men om demonen skulle vara starkare än jag och kullkasta allt hvad jag ställer i dess väg, så finge jag den dubbla sorgen, att bli både er och mig sjelf otrogen. Ni vet inte hvad denna qvinna förmår, ifall hon föresätter sig något. Härpå tystnade de och foro en stund framåt öfver det liflösa vattnet. I närheten af Kialto bad Andrea att få stiga ur. Han bad den unge mannen att framföra en hjertlig och vördnadsfull helsning till sin mor, och ryckte dystert på axlarne vid frågan, om han ännu efter en månad träffades i Venedig. De höllo hvarandra länge i hand och skildes med en hjertlig omfamning, då gondolen stannade för att landsätta Andrea. Ännu en gång såg den unge mannens kloka och trofasta ansigte ut genom gluggen på det svarta fördäcket och nickade till väasnen, som hade stannat på landningstrappan, försänkt i tankar. För båda kändes skilsmessan mera smärtsam än de kunde förklara. I synnerhet Andrea, som sedan lång tid tillbaka trodde sig löst från alla de band, med hvilka den ena individen fäster sig vid den andra, och hos hvilken det förfärliga mål han föresatt sig syntes böra förqväfva alla milda och svaga känslor, undrade hög4) Se A. B. n:r 274, 275, 277, 218, 280—285.