Aftonbladet – 7 december 1864, sida 3

tiga uti det domarembete han hade åtagi sig, flydde han till detta ställe och stärkte sig i tron på det rättvisa och nödvändiga : sin mission medelst en blick på de urgamla murarne, bakom hvilka tusentals ofter för en ansvarslös makt hade suckat och klagat. Solen sken med brännande strålar genom Septemberdunsterna, som uppstego ur vatt net. Denna-kaj, som annars hvimlade a! lif, var nu höljd i en hemsk tystnad. Sol daternas dystra blickar, der de slamrande med sina vapen gingo fram och tillbaka under palatsets arkader, kunde icke anna: än bortskrämma de förbigåendes munterhet. Andrea kunde i detta ögonblick tydligt höra huru hans namn ropades från en gondol, som justkom förbi piazettan. Han igenkände sin vän, österrikiska ambassadsekreteraren. Om ni har tid?, ropade den unge mannen till honom, så stig in i båten på ett ögonblick och följ mig ett stycke. Jag har brådtom och skulle ännu en gång vilja tala vid er.? Andrea steg ned i gondolen, och den andre räckte honom handen med synnerlig hjertlighet. Det gläder mig mycket, min bäste Andrea?, sade han, att jag af en händelse träffade er.. Jag skulle ogerna rest utan att taga afsked af er, och likväl vågade jag inte besöka er eller skicka efter er, emedan detta utan tvifvel skuile ha väckt uppseende.? Ni reser? frågade Andrea nästan bestört. Ja, jag måste väl. Se der; läs detta bref från min goda mor, och säg om jag sedan längre kan tveka. Han tog fram brefvet ur sin plånbok och räckte det åt vännen. Den gamla damen besvor sonen, att han, så framt han önskade att hon åter skulle kunna få ett ögon.