Aftonbladet – 7 december 1864, sida 3

Jden vigtiga reformen genom dylika farhåIgor, som kostnaden för en jordegendoms uppmätning och affattning å karta. Liksom under ett tyst medgifvande att reformen mäste förr eller sednare ske och knuten lösas eller — afhuggas, framställes i en bevekande ton den frågan: Månne denna radikala åtgärd är förenlig med eganderättens helgd? Eger man väl rättighet att förtrampa den?? Till svar härpå få vi öppet bekänna, att vi anse den fullt lika förenlig med eganderättens helgd, som åtgärden att pålägga den oprivilegierade jorden ständigt ökade skatter, hvilka i betydlig mån minskat dess värde, utan att eganderättens helgd derigenom någonsin ansetts förnärmad, eller hade ieke en sådan konsideration haft samma skäl för sig, då ökade skattebördor lades å skattejorden, helst det icke är alldeles gifvet, att all jordegendom genom köp kommit i egarens hand eller att han genom en minskad köpeskilling blifvit godtgjord för den ökade skatten, utan den har äfven genom flera generationer kunnat gå i arf till dess nuvarande innehafvare. I sådant fall har den, som bekommit en frälseegendom på sin lott haft den hugnaden att se densamma genom minskade onera stiga i värde, då deremot den som bekommit skatteegendom fått erfara motsatsen. Oaktadt egendomarne tillförene varit af alldeles samma kapitalvärde, ha dem emellan nu en betydlig skiljaktighet häruti uppkommit och detta utan nedlagda större kostnader å den ena, eller försummad skötsel å den andra, utan blott genom inverkan af obilliga beskattningslagar. Månne det verkligen är en så himmelskriande orättvisa uti att återställa den ursprungliga jemlikheten i dess hammansvärden genom att återställa deras fordna jemlikhet i skattebördor. Har man då verkligt skäl att anse såsom en förnärmelse mot eganderättens helgd att genom förändrade beskattningslagar en skattskyldig efter att från far till son under sekler ha haft ett onus att prestera får detta onus förändradt eller förhöjdt, så kan man tryggt påstå att denna helgd har under alla framfarna tidskiften ofta blifvit och skall under alla kommande utan tvifvel ej sällan bli föremål för en sådan förnärmelse. Så ha t. ex. i våra dagar genom jernvägsanläggninger m. m. gästgilverier, dels blifvit indragua, dels flyttade från ett hemman till ett annat. Flera af dem ha i sekler varit ästgifvaregårdar och såsom sådana haft tskilliga förmåner, dels utifrihet från skatt, dels uti betydliga inkomster, som varit förenade med gästningen. Med beräkning af alla dessa förmåner har, då ett sådant hemman gått i handel, köpeskillingen derefter blifvit bestämd, men vi betvifla att egaren af ett sådant hemman anses förnärmad uti sin eganderätt, fastän han beröfvas en del af hemmanets kapitalvärde genom gästgifverirättighetens upphörande, ehuru en sådan förändring svårligen kunde förutses, då köpet af egendomen uppgjordes. Sannolikt får köparen af ett sådant hemman, om han räknat på oföränderligheten af gästgifverifriheten skylla sig sjelf för sin felslagna beäkning. Likaså frälsehemmansegaren, om frälsefriheten i en framtid förändras, då äfven detta kan på grund af gällande författningar alltför väl förutsättas såsom möjligt, utan. att -eganderättens helgd förnärmas i ena fallet mer än idetandra. Mångfaldiga sådana förhållanden kunna anföras. Det hinder för införande af lika jordnatur och jemlik jordbeskattning, som skulle uppstå deraf att många kronohemman ännu icke äro skatteköpta, höra äfven till de lätt undanröjda, helst skatteköpeskillingarne äro af den ringa vigt för kronan, att de i allra värsta fall kunna efterskänkas, såsom redan af skattejemkningskomitn varit föreslaget. Att det vore en verklig vinst för staten om kronojorden genom försäljning öfverläts åt enskilda, kan omöjligt disputeras, ifall siffror, som ju icke behöfva kommenteras, få tala. Vi finna af nästan hvartenda kronoarrende, att arrendeafgiften icke alls motsvarar räntan på den köpeskilling, som för densamma kan under vanliga förhållanden påräknas, och boställsinnehafvaren drar sällan den vinst af bostället att han ej gerna mot en skälig ersättning afstår detsamma. Vår motståndare åberopar ofta såsom skäl emot ett framstäldt förslag, att det vid riksdagar blifvit väckt, men förkastadt. Huru många nyttiga och önskvärda förändringar i vårt samhällsskick ha icke rönt samma oblida öde? Och skulle de derför icke upptagas ånyo, så hade sannolikt månget nyttigt lagstadgande aldrig sett dagen. Att förslaget om kronoegendomarnes försäljning bör förkastas derför, att det allmänna vi dylika affärer plägar förlora saknar allt skäl, enär, om detta är fallet vid försäljning af egendomar, så kan det äfven vara det vid förvaltningen. Det sednare besannas åtminstone af den dagliga erfarenheten och hoppet på ett bättre arrendeväsendes införande vid kronans egendomar har, sedan det under århundraden blifvit besviket, ingen sannolikhet för sig att någonsin kunna realiseras. Det är derföre i kronans eget, välförstådda intresse, som vi yrka att dess egendomar försäljas, men under passande konjunkturer och småningom, 1 den mån de bli lediga attafträdas. Slutligen få vi lägga vår värde motståndare på sinnet den stora vigt och nytta för det allmänna, som en verklig förenkling i skatteväsende och statsförvaltning skulle medföra. Den är af så oberäknelig fördel i allmänt och enskildt afseende, att den väl förtjenar någon uppoffring vid sammanjemkningen af de olika intressena, ifall den thy förutan icke kan vinnas.