Aftonbladet – 7 december 1864, sida 2

husets skull), och att våga sig dit, hvarest står att vinna ett så fett byte som två hertigdömen. — Bismarck har otvifvelaktigt panna att göra det sistnämnda, om han än två gåvger skulle betänka sig på det första. Preussen skulle visserligen möta motstånd eller åtminstone motsägelse i sina annexionsplaner hos förbundet, (d. v. s. mellanoch småstaterna, som frukta att uppslukas af Preussen), vidare hos Österrike och Ryssland, kanske äfven England. Men allt detta skall Preussen icke bry sig om. Det vet att Ryssland och England icke skola bruka svärdet, och således behöfver man icke göra afseende på dem, och Österrike och mellanstaterna våga icke på egen hand föra krig med det företagsamma Preussen. Det blir ailtså Frankrike som får afgörande makten. Om augustenburgaren finge hertigdömena eller Preussen tog det hela, måste komma på ett ut för oss danskar, men på det sednare kan Frankrike aldrig antagas vilja ingå. Deremot finnas icke fi tecken som antyda en öfverenskommelse mellan Bismarck och Napoleon om en annan lösning, enligt hvilken, under form af folkomröstning, Preussen skulle inkorporera Holstein och Sydslesvig, medan Norra Slesvig återvände till Skandinavien och införlifvades med Danmark. På detta sätt finge Preussen en betydlig tillväxt, Napoleon finge ett nytt prejudikat för folkomröstning, hade på det vackraste sätt häfdat sittanseende såsom nationaliteternas beskyddåre och räckt Frankrikes gamle bundsförvandt, Danmark, en kraftig hand, och slutligen vore det en basis, hvarpå kunde slutas en verkligt rättvis och derföre varaktig fred mellan Tyskland och Norden. Denna utväg synes vara å bane, och vi behöfva icke säga våra läsare, att vi skulle med öppna armat l emottaga en sådan lösning.?