Aftonbladet – 7 december 1864, sida 2

skulle det förhålla sig så, som en tid bortåt allmänt antogs — och som vi hvarken vilja förneka eller bekräfta, då vi icke ega tillsång till de riksrådet förelagda, men säerligen icke kompletta dokumenterna rörande underhandlingarne — att regeringen i detta (tomma) hopp om en personalunion hade underlåtit att verka för hvad som kunnat vinnas, en inkorporation af Nordslesvig med Danmark, så vore dess beteende rent af landsförrädiskt. Denna punkt, liksom åtskilligt annat särdeles i den gåt-! fulla krigföringen (Dannevirkes utrymning, Als öfverrumpling, Fredericias uppgitvande), måste det emellertid vara framtiden förbehållet att förklara, och den skall säkerligen också göra det; måhända skall det då vara för sent att få de skyldige träffade af lagens arm eller samtidens förakt, men de skola åtminstone blifva brännmärkte i historien. Hvad hertigdömenas öde angår, så finnas (oafsedt det oss fullkomligt likgiltiga kälkborgarnästet Lauenburg, detta ?trogna? Lauenburg, som genom sina klagomål hos förbundet på sin tid gaf anledning till hela detta elände) fyra möjliga lösningar: Augustenburgaren, Oldenburgaren, personalunionen och anslutningen till Preussen. Af dessa ega emellertid enligt vår åsigt blott den första och sista reel betydelse. Oldenburgarens kandidatur synes, om än måhända allvarligt menad från kusin Peters sida, blott hafva varit ett schackdrag af ett par stormakter, af hvilka nu till och med Ryssland tyckes taga sin hand ifrån sin proteg6. Denna lösning egde för öfrigt ingenting lockande för Danmark, ty det skulle väl vara fördelaktigast för oss att hafva en svag granne, såsom kusin Peter blefve, om han lemnades åt sina egna krafter; men naturligtvis skulle han blifva en vasall antingen under Preussen eller Ryssland, och båda delarne äro föga angenäma för oss; en rysk flotta, om vintern stationerad i de slesvigska hamnarne, skulle vara en allvarsam fara för vår sjelfständighet. Personalunionen vinkar vår regering och understödjes af Ryssland, måhända också af England (det sednare är dock naturligtvis alldeles likgiltigt, eftersom ingen bryr sig det minsta om Englands mening). Den skall dock aldrig komma till stånd, dels emedan de tyska stormakterna icke hafva något intresse af att få den etablerad, dels emedan allmänna meningen i Tyskland, hvilken, efter hvad det visat sig, icke ens Preussen och Österrike i förening våga trotsa, aldrig skulle tillåta en sådan lös ning, dels slutligen emedan den skulla stöta på ett bestämdt motstånd hos Frankrike, som vill ha ett slutligt ordnande af förhållandena och en lösning efter nationalitetsprincipen. Såsom vi förut utförligt utvecklat, beklaga vi ingalunda att denna plan icke kan realiseras, eftersom den i hög grad skulle skada Danmark utan att det minsta gagna det danska Nordslesvig. Således återstå blott de tvenne utvägarne Augustenburgaren och anslutningen till Preussen. Om dessa båda alternativer ensamma förefunnes, vore den första obetingadt fördelaktigast för Danmark, dels emedan den skulle gifva det en svag granne, och dels emedan pretendenten just genom sin svaghet skulle nödgas att behandla det danska Nordslesvig försigtigt. Det är emellertid tillräckligt kändt, att äfven om augustenburgaren komme på tronen i Slesvig-holstein, så vore det blott en mask för ett preussiskt herravälde; under dessa förhållanden är hans utnämning icke önsklig för oss, då den medför all den fara, som ligger deruti att Preussen rycker oss in på lifvet och samtidigt vilseleder Europas allmänna opinion, så att det glömmer att Preussen egentligen fört ett eröfringskrig, i det det ser ut som folkets röst kallat denne person till regeringen i de från det danska tyranniet befriade hertigdömena. Så tillvida tinnes alltså intet skäl för oss att föredraga hertigdömenas organisation under augustenburgaren såsom preussisk ståthållare framför deras införlifvande med Preussen. Om augustenburgaren har någon synnerlig utsigt är väl icke lätt alt säga. Han här som det synes en del af befolkning n i Holstein och Sydslesvig, Tysklands allmanna mening, mellanstaterna och slutligen väl äfven Österrike för sig, men han har utan tvifvel Preussen emot sig, och Preussen har ju hela tiden varit den egentligen ledande makten i denna fråga. . Alltså återstår blott den fjerde lösningen, anslutningen till Preussen. Att Preussen helst önskar denna, följer icke allenast af dess traditionella eröfringspolitik, utan framgår derjemte tydligt af många tecken. Det uppskjuter synbart afgörandet, för att under tiden få riktigt fast fot i landet; det framkommer med några murkna pergamenter, för att bevisa sina arfsanspråk och derigenom lika mycket lugna preussiska konungens legitimistiska samvete som åstadkomma et: sken af rättvisa inför Europa; det förföljer de augustenburgska demonstranterna i hertigdömena, 0. 8. v. Det kunde synas vara en motsägelse, då vi härofvan antagit, att personalunionen icke kunde komma till stånd, bland annat derföre att Preussen icke skulle våga till den grad trotsa allmänna opinionen i Tyskland, och nu påstå att Preussen tänker på att inkorporera hertigdömena, ehuru vi erkänt att samma tyska opinion uttalat sig för augustenborgaren. Denna motsägelse är dock endast skenbar. Opinionen i Tyskland har visserligen hittills varit för augustenburga. ren, men då Preussens kandidatur blir all-1 varsam, skall den dela sig och således blifva en mindre farlig motståndare, äfven om l. augustenburgaren i sådant fall skulle behålla l: de flesta rösterna. Men vidare är det enl stor skilnad på att trotsa allmänna opinio! — NA