Aftonbladet – 7 december 1864, sida 2

midt i den toma kyrkan påminde honom om det ord, som så plötsligt hade blifvit honom afskuret. Men derute vältrade sig den uppskrämda folkmassan bort mot den punkt, der några facklor mödosamt kämpade mot regn och storm. Sbirrerna, som under anförande af storkaptenen vid första underrättelsen om tilldragelsen skyndat till detta ställe, hade i sidogatans mörker funnit en orörlig kropp, från hvilken blodet ännu strömmade ur ett sår i sidan. Då facklorna kommo fram, såg man en dolk med ett stålfäste i korsform sitta i såret, och läste de ingraverade orden: Död åt alla statsingqvisitorerna!4 som halfhögt gingo från mun till mun bland den häpna folkmassan. Den första stöten af en jordbäfning skakar ännu icke sinnena ända i djupet, ehuru den är en förfärlig påminnelse om att man står på vulkanisk grund. Uti förskräckelsen blandar sig alltför lifligt öfverraskning pch förvåning, ja, då verkningarne ej varit alltför kännbara, äro menniskorna, som skyndsamt sträfva att återkomma ijemvigt, serna böjda att för sitt lugns skull tro på en sinnesvilla. Först upprepandet af det örfärliga, oundvikliga och skoningslösa velerlägger hvarje tro på ett misstag, hvarje förhoppning, att endast tillfälliga omstänligheter framkallat tilldragelsen. Farans iterkomst förevigar fruktan och tyder på en oöfverskådlig följd af fasor, mot hvilka varken mod eller feghet kunna skänka det ingaste skydd. En dylik verkan utöfvade i Venedig unlerrättelser om det andra mordanfallet på n af statsinqvisitorerna. Ty att den sårale icke var någon ringare person, hade de nvigda icke förmått förhemliga. Ingen unde dölja för sig, att den djerfhet, hvar