Aftonbladet – 6 december 1864, sida 2

mit svenska män tillgodo liktidigt med den ny: statsförfattningen, emedan man då i åtskillige stycken försummade att bringa allmänna lager eller särskilda förordningar i harmoni med kon stitutionens grundreglor. En sådan rättighet ä! den,-som i samma tillförsäkras hvarje svens medborgare, att icke varda förderfvad till lif, ära personlig frihet och välfärd, utan att vara lagli gen förvunnen och dömd. Och likvälgäller ämm hos oss en lag, som bemyndigar landets högste domstol att till ett med tortur förenadt fängelse i enrom på obestämd tid döma en tilltalad, som icke är lagligen förvunnen.? Att älven före hr Naumann ansedd rättslärde i vårt land behjertat saken, ehurv våra förhållanden då mindre gåfvo anled. ning dertill, inhemtas af Flintbergs Lagfa. renhets Bibliotek, der frågan betraktas hur. vudsakligen från ändamålsenlighetens syn punkt; och vi rekommendera till synnerlig uppmärksamhet följande lika sanna som kraftiga argumentation af den om vår juridiska litteratur så förtjente, ännu ofta rådfrågade författaren. : En menniska kan icke förr, än dom fallit, anses skyldig, och lagarne kunna icke betaga honom hans försvar, innan bevist blifvit, att han lagarne öfverträdt. Hvad annan rättighet än våld kan derföre göra jen domare befogad att straffa en medborgare, så länge man ännu tvifli.r, om han är oskyldig eller brottslig? Det fordras icke mycken möda, att göra denna slutsats. Brottet är antingen säkert eller ovisst. Ar det säkert, bör den brottslige icke beläggas med annat straff, än lagarne för brottet utstaka. Följaktligen är pinandet onödigt. Men är brottet ovisst, bör den anklagade för den orsakens skull icke pinas, att det är obilligt plåga en oskyldig, hvars brottslighet icke är bevisad. Det är utan gensägelse högst nödigt att intet bevist brott må lemnas ostraffadt. En anklagad är under påstående pina icke mästare öfver sig att säga sanningen. Hvem bör man mera tro, en menniska, som yrar i en hetsig feber, eller den, som befinner sig vid sundt förnuft och god helsa? Känslan af plågandet kan stiga så högt, att hon bemästrar sig själen och betager den all frihet, att utöfva sin fullkomliga verksamhet. I detta ögonblick blir för henne intet annat medel öfrigt, än att välja kortaste vägen, som befriar ifrån smärtan. Då skriar ock en oskyldig, att han är brottslig, allenast på det man må upphöra att plåga honom !: Öch det medel, som skulle tjena att skilja den brottsligeifrån den oskyldiga, upphäfverall skilnad dem emellan. Domaren är lika slug som förut, om han har för sig en brottslig eller oskyldig. Pinandet är således ett säkert medel, att fälla en oskyldig af svaga och att frikänna en brottslig af starka kroppskrafter.? Ionan vi för denna gång afsluta ämnet, återstår alt tillägga några ord till bemötande af en invändning, hvartill en i dessa dagar timad händelse kan ge anledning. Mörderskan Anna Brita Persson har, efter endast nägra dagars vistande i bekänaelsefängelset, bekänt sitt brott — javäl! Men är bekännelsen fullständig och fullt uppriktig? Sista förhöret med henne ger stora anledningar till tvifvelsmål. Och i allt fall uppgaf hon ju sjelf, att hon tförmåtts till bekännelse al den mildhet, hvarmed hon behandlades, således af raka motsatsen af det afsedda bekännelse-medlet, hvilket i början ej är svårare än ransaknings-cellen, men blir grymmare dag från dag genom den dermed förenade hopplöshet. Och dessutom om, hon händelsevis vore skyldig, hvad bevisar det, att andra, som insättas på bekänelse, äfven äro skyldiga? Och om hon, en ag och förkrossad qvinna, förmåddes. till erkännande af sitt brott, hvad bevisar det tt alla andra starkare bekännelsefångar skola göra det? Anej! Det bevisar intet olatt intet för andra falloch ganska föga fö ietta onda. Också äro exemplen icke få lerpå, att de arma tortur-offren förr sätta if eller förstånd till, innan de bekänna ett rott, som de — efter domarens eget högidligen uttalade antagande7 — kanhända udrig föröfvat.